Vi sjöng innan vi talade

Jag har alltid tyckt om att skriva. Jag har också alltid tyckt att det är en plåga att skriva. Processen att reducera tankar till ord på papper är så krävande. Det känns ofta som att jag översätter något från ett främmande språk till ett annat främmande språk. Men, har jag tänkt, så kan det väl inte vara. Jag tänker väl i ord?

Nej, säger psykiatrikern och filosofen Iain McGilchrist, som jag skrev om för ett par veckor sedan. Vi tror att vi tänker i ord, men det gör vi bara till en liten del. Tanken har ett eget språk som är en blandning av lite allt möjligt — bilder, rytmer, toner, visioner. En av vår tids främsta tänkare, Albert Einstein, skrev en gång att "ord och språk i dess talade och skriftliga form spelar inte någon roll för mina tankars mekanismer". Perceptionspsykologen Rudolf Arnheim skrev i Visual Thinking (1969) att "det vi måste förstå är att perceptuella och visuella former inte bara är översättningar av tankeprodukter utan tänkandets själva kött och blod".

Så varifrån har jag fått den befängda idén att jag tänker i ord? Kanske från Esaias Tegnér. En av mina favoritlärare på gymnasiet kritiserade en gång en uppsats jag skrivit genom att citera denne nationalskald som menade att en tanke som inte kan formuleras i ord är ännu inte klar.

Vad du ej klart kan säga vet du ej;
med tanken ordet föds på mannens läppar:
det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.

Esaias Tegnér, ur ett tal vid en magisterpromotion 1820

Det fina med Tegnérs attityd är att den sporrar oss att formulera oss klart och stringent. Dess problem är att den underkänner det ordlösa, det intuitiva, Kan inte en tanke uttryckas med, säg, musik? Det tyckte i varje fall kompositören och musikaliska underbarnet Felix Mendelsohn, som skrev att de tankar som musiken väcker i honom inte är för oprecisa för att uttryckas i ord, utan tvärtom för precisa — det finns inte ord som kan beskriva dem.

Om vi tänker oss att både Tegnér och Mendelsohn har rätt, så hamnar vi i ett läge där vi kan använda ord för att få styr på våra tankar, samtidigt som vi inser och accepterar att de bara kan beskriva en liten del av erfarenheten att vara en levande och tänkande människa.

Mycket tyder på att vi människoapor sjöng innan vi kunde tala; att det som idag kallas våra "talorgan" ursprungligen utvecklades som "sångorgan". Enligt den här teorin var sången ett slags "fjärr-kroppsspråk", som gjorde att vi kunde kommunicera utan att se eller beröra varandra, vilket gav betydande fördelar för oss som art.

Så småningom fick vissa ljud allt mer fasta betydelser, och till slut stod vi där med ett språk som gjorde att vi kunde kommunicera om rena abstraktioner — tala om, och tänka på, saker som inte var närvarande. Sång och instrumentell musik är direkt kommunikation, precis som kroppsspråk. Den refererar inte till något annat än sig själv. Det nya språket, talspråket, var referentiellt, det vill säga att det kan handla om andra saker än sig självt.

När talspråket med tiden utvecklades till skriftspråk försvann de sista resterna av sången — tonfallet, rytmen, volymen och intonationen. Kvar blev bara svarta krumelurer på vitt papper. Språket frikopplades från kroppen och en organisk dimension gick förlorad.

Mot den här bakgrunden är det kanske inte så konstigt att jag plågas när jag skriver, trots att jag också älskar det. Skrivandet gör mina tankar synliga, men jag är också medveten om att de kommer långt från källan, långt från mig själv. Det är kanske därför jag tycker att det är mycket enklare att prata — att föreläsa, undervisa och göra poddintervjuer. Det sägs, på goda grunder, att nittio procent av all kommunikation människor emellan bygger på annat än ord.

Det är synd att så mycket mänsklig kommunikation idag sker i skrift istället för i tal. Vi ringer inte varandra lika ofta som vi brukade. Träffas inte lika ofta. Går inte hem till varandra. Vi skriver någonting i sociala medier och lägger till ett par emojis som fattiga substitut för sången som gått förlorad.

Skicka in bilder till augustiseminariet!

I söndags var det seminarium här på Bildspråket. Temat var projekt, och inloggade silver- och guldmedlemmar kan se en inspelning av det här.

Den 11 augusti är det seminarium nästa gång. Då blir det praktiska övningar när vi för andra gången ger oss i kast med att ge bilder fördjupade betydelser genom att placera dem intill andra bilder.

Du är mycket välkommen att bidra med bilder till detta seminarium. De ska vara kvadratiska, och helst relativt enkla. Upp till fyra bilder får du skicka in. Deadline för detta är fredag 9 augusti.

XXXII: Sida vid sida [ II ]

Söndag 11 augusti 2024 kl 10.00.

BildspråketGöran Segeholm

En sådan som fotograferar

Vecka 30: Skrift

Veckans poddutgrävning: Upp till bevis

Den här veckans poddavsnitt är rikligt illustrerad, för Göran visar alla sina bilder från Stockholm fotomaraton 2014. I övrigt försöker han få Hannah Goldstein att förstå vad fotomaraton är för något. Hannah föreslår ett pretto-maraton.

🎙️ 90: Upp till bevis

I veckans avsnitt visar Göran sina bilder från Stockholms fotomaraton för Hannah Goldstein, och chockas över hur lite Hannah kan om maratonkultur. Avsnittet är en sorts fortsättning på avsnitt 85. Bifogat är alla Görans bilder från tävlingen.

BildspråketGöran Segeholm

Årslånga fotokursen på Fotografiska

Den 24 augusti startar jag en kurs på Fotografiska i Stockholm. Den pågår ända fram till maj 2025 och går på djupet med både bildskapande och bildläsning. Vi ses i finfina lokaler på Fotografiska i Stockholm, och lunch och fika ingår. Läs mer på länken nedan.

Mitt Fotografiska Liv | Gå en kurs på Fotografiska Stockholm

Mitt fotografiska liv är en utveckling av kursen Mitt fotografiska år som gått femton gånger på Fotografiska sedan 2012. En del av innehållet har vi sparat som det var, annat har vi gjort om och ytterligare annat är helt nytt. Det vore fel att kalla Mitt fotografiska liv för en fotokurs, för den är så mycket mer. Som d

Fotografiska StockholmFotografiska Stockholm