Din uppmärksamhet är en skatt

En morgon, mitt i kaffebryggningen, kommer jag att tänka på alla som idogt söker min och din uppmärksamhet: influensers, politiska partier, ideologiska rörelser, youtubers, poddare, försäljare av diverse.

Vad skulle denna brokiga skara svara om vi frågade dem om de får tillräckligt med uppmärksamhet, eller om de önskar mer? De skulle vilja ha mer, eller hur? Motiveringarna skulle variera – för att min fråga är så viktig, för att jag får en kick av likes, för att views är mitt levebröd. Men jag tror att de flesta som söker uppmärksamhet vill ha mer uppmärksamhet än de redan har. Ungefär som med miljardärer och pengar; varför sätta ett tak?

Om detta stämmer (du får själv bedöma sannolikheten), så betyder det att efterfrågan på uppmärksamhet är omättlig. Suget är ett svart hål, den sortens hål som aldrig går att fylla eftersom det blir större ju mer man skickar in i det.

Ekonomen Herbert A Simon¹ tänkte på det här redan 1971, då sa han att vi lever i en »uppmärksamhetsekonomi«. Han såg, redan då, att världen blev allt rikare på information av olika slag, och han funderade över följderna. Simon menade att information inte bara ger, den tar också. Så här skrev han:

»I en informationsrik värld innebär den stora tillgången på information en brist på någonting annat: vad det än är som information konsumerar. Vad information konsumerar är uppenbart: den konsumerar sina mottagares uppmärksamhet. Av det följer att ett överflöd av information skapar ett underskott av uppmärksamhet.«

Så om du upplever att många är ute efter dina ögon, öron och tankar så har du förmodligen rätt. I uppmärksamhetsekonomin, idag driven av starka motorer som Facebook, Instagram och Youtube, är din uppmärksamhet själva affärsidén. Internationella sociala medier-företag gör allt de kan för att skörda så mycket som möjligt av din uppmärksamhet och sälja den vidare till högstbjudande annonsör. När du mår dåligt för att du har doomscrollat bort en hel förmiddag så firas det på Meta och Google. Eller kanske inte förresten, för samtidigt som de här företagen gör allt för att du ska fokusera din uppmärksamhet på deras appar, så är du också helt oviktig. Ingen skulle märka om du slutade scrolla.

Det är deprimerande, jag vet. Men det finns bot. Du kan börja med att betrakta din uppmärksamhet som det guld den är, och hantera den med större varsamhet. För att citera filosofen Simone Weil:

»Uppmärksamhet är den ovanligaste och renaste formen av generositet.«

När du börjar tänka på din uppmärksamhet som någonting värdefullt, så är du kanske inte längre är lika benägen att ägna den åt ett omättligt, opersonligt svart hål genom ett viljelöst scrollande bland kattvideos och influensers. Istället skulle du kunna rikta den mot någonting som ger något mer till både dig själv och den du uppmärksammar.

Det var idén bakom mitt livs första konstjunta, som jag deltog i under veckan som gick. Arrangör var den lilla printstudion Kornskarpt i Stockholm, och det fanns plats för femton personer. Där satt vi på billiga ikeapallar och lyssnade uppmärksamt på en konstnär och en formgivare som pratade om en bok som de gjort tillsammans. Då och då ställde någon en fråga. Vi drack ljummen öl och åt räfflade chips. Och det kändes meningsfullt, för i det här sammanhanget betydde vår uppmärksamhet någonting. Vi fick en unik inblick i ett intimt samarbete, konstnären och formgivaren fick kvitto på att deras arbete var betydelsefullt.

Det är så mening skapas.

fotnot:

1. Herbert A Simon fick Nobelpriset i ekonomi 1978. Eller som det egentligen heter: Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne.

Citatmaskinen

Vecka 9

»There must be both passion and purpose«

Robert Frank

Vem får Hasselbladpriset?

På lördag klockan 8 får vi veta vem som får årets Hasselbladpris.