Tydligen ville jag vara en kliché
När jag såg bilden av mig själv i tidningen blev jag först skräckslagen, sedan arg och därefter uppgiven. Hur kunde jag se så tung och svullen ut? När blev jag så gammal? Normalt sett lider jag inte nämnvärt av att se fotografier som lyfter fram det hos mig som jag tycker är fult och ofullkomligt, men här fanns ett nytt uttryck som jag aldrig sett förut. Ett drag av arrogans? Kanske förstärktes min reaktion av det faktum att bilden var tryckt i tiotusen exemplar. Jag gömde undan tidningen i botten av en låda.
Tiden gick. Veckor blev till månader och jag glömde fotografiet ända tills det en dag dök upp på nätet, på en stor webbplats med tusentals besökare varje dag. Jag satt där vid min dator och mötte min egen svullna, medelålderströtta blick. Samma smärta som tidigare infann sig. Eftersom jag insåg att bilden från och med denna dag inte bara drabbat tiotusen svenska tidningsköpare, utan också hotade att hemsöka var och en som googlade mitt namn så insåg jag att jag måste förhålla mig. Ja ni vet – ge mig sinnesro mig att acceptera det jag inte kan förändra och allt det där. En internetbild låter sig inte gömmas i botten av en låda.
Jag försökte bena ut mer exakt vad det var med bilden som fick mig att vilja blunda hårt, och kom fram till att grundfrågan var hur det kunde komma sig att jag som känner mig så lätt och spirituell såg så tung, köttig och allvarsam ut. Varför syntes det inte hur rolig och öppen jag är? Varför ljög kameran?
Så långt kommen bröts mina tankar plötsligt av ett minne. Något jag läst. Var det inte Henry Kissinger, USA:s utrikesminister i mitten av 70-talet, som någon gång vädjat »be kind to me« till porträttfotografernas porträttfotograf Richard Avedon inför en session? Det kändes som om den texten berörde det jag upplevde.
Jag sökte och fann till sist texten. Det var Avedon själv som skrivit den. Som ett led i bearbetandet av mitt miniatyr-trauma läste jag ivrigt i hopp om att hitta någon insikt som kunde hjälpa mig.
I texten beskrev Avedon hur han blev ställd av Kissingers ord, och han beklagade att han inte hade tid att fråga Kissinger närmare vad han menade. Han förstod inte hur Kissingers vädjan skulle tolkas. Han frågade sig om Kissinger ville se »klokare, varmare och mer rättfram ut än han trodde att han i själva verket var«. Avedon fortsatte:
»Eller fanns det en möjlighet att han faktiskt önskade sig – vilket jag skulle ha gjort – att ›be kind‹ skulle vara att jag tillät något mer komplicerat gå igenom bilden: min ilska, klumpighet, styrka, fåfänga, min isolering. Om alla dessa egenskaper är delar av min personlighet, skulle inte jag, som konstnär, rent av vara ovänlig om jag behandlade Kissinger som enbart ett nobelt ansikte?”
Så långt kommen i texten hände det märkliga att jag började omvärdera den köttiga bilden av mig själv. Jag förstod vad Richard Avedon menade, och jag insåg att det jag önskat var att bli framställd som en kliché. Men istället har jag fått något annat, en tuffare aspekt av mig själv som jag inte upptäckt på egen hand. En råare sida kanske, mer GW Persson och Marit Paulsen, mindre överårig mediaspoling. Istället för bekräftelse har jag fått en ny upptäckt.
Så, till fotografen som tog bilden vill jag bara säga: Tack för uppgraderingen. Jag gillar fotografiet nu.
noteringar
- Min krönika har tidigare publicerats i tidningen Kamera & Bild (2009).
- Hela Avedons text finns publicerad på Next Level UK.
Se din bild i nytt ljus på Bildspråkets seminarium
Söndag den 20/10 är det seminariedags här på Bildspråket igen, öppet för alla silver- och guldmedlemmar. Den här gången handlar det om olika aspekter av färg, som till exempel:
- Naturlig eller »skruvad« färg?
- Färgton eller färgstick?
- Färg som ett verktyg för gestaltning.
- Kombinationer av färg och svartvitt.
- Infärgade svartvita bilder.
Jag tar hemskt gärna emot bilder att använda som exempel. Skicka in dina bidrag, helst i råformat senast torsdag 17 oktober klockan 09:00. Jag kommer inte använda alla bilder som skickas in, men jag försöker se till att alla får med en av sina inskickade bidrag.
Länkar finns på seminariesidan.
En sådan som fotograferar
Vecka 42: En annan sida
Bildradio-reprisen: Dokumentärt och Svens storhet.
Vi har kommit fram till det näst sista avsnittet som gjordes i podcasten Bildradion, och ämnet är hur vi definierar vad som är »dokumentärt«. Dessutom hyllar vi doldisen Sven Westerlund. Förutom Göran medverkar också Gunilla Muhr och Susanne Fessé.
Gå på djupet med fotografi varje vecka i ett år
Emma Svensson och jag startar en ny omgång av vår populära årslånga fotokurs – i samarbete med Fotosidan – för dig som vill boosta ditt fotointresse under ett helt år. Varje tisdagkväll, med uppehåll för jul och nyår, är du med på en digital träff i kursen. Du får träffa fotografer från olika fält och du får feedback på fotoövningar och grundläggande teori om bildläsning och visuell kommunikation.
Jag håller personligen i 12 av de sammanlagt 50 träffarna. Andra gånger träffar du ibland Emma Svensson, ibland andra kunniga och erfarna fotografer som gästföreläsare.
Kursen startar 19 november. Antalet platser är begränsat.