Fredskorrarna gjorde det svartvita mänskligt

Allt oftare hör jag folk säga att svartvitt är tungt och dystert. Ibland för att det är stillsamt melankoliskt, andra gånger för att det är provokativt och utlämnande. Det är som att många i min samtid delar en kollektiv idé om att svartvitt främst lämpar sig för att gestalta negativa känslor och stämningar.

Jag kan förstå vad de menar. När jag ser dagens bästa svartvitfotografi gör jag själv liknande kopplingar. Ta till exempel Mårten Lange, i mitt tycke en av Sveriges intressantaste svartvitfotografer. Det melankoliska går igen i hans kliniska skildring av Kinas snabbväxande megastäder i Ghost Witness (2020), där det svartvita blir ett uttryck för en förlorad värme och medmänsklighet. I tidigare projekt, som Anomalies (2009) skapar det svartvita, i kombination med ett hänsynslöst blixtljus, en berättelse som är hård, kall och skrämmande.

Ändå tänker jag på det svartvita uttrycket först och främst som någonting varmt, vänligt och humanistiskt. Det beror troligen på att jag under en formbar fas i tjugoårsåldern introducerades till de tre parisfotograferna Robert Doisneau, Willy Ronis och Eduoard Boubat. Den sistnämnde lär en fransk poet träffande ha kallat »fredskorrespondent«, ett epitet som stämmer in på alla tre. De fotograferade vardagen i Paris som om den var det viktigaste, vackraste och största av allt. Deras bildspråk präglades av humor och värme, men saknade för den skull inte allvar och tyngd.

Doisneau, Ronis och Boubat (födda 1912, 1910 respektive 1923) tillhörde en rörelse som senare kom att kallas »den humanistiska fotografin« eller »den humanistiska vågen«. Det var ett fenomen som tog fart i samband med andra världskrigets slut 1945, nådde sin höjdpunkt runt 1955 och klingade av kring 1965. Eftersom de mentorer som introducerade mig till fotografi i början av 1980-talet hade varit unga och påverkbara på 1950-talet så talade de varmt om den här typen av fotografi.

Så det där har jag med mig. Som ung fotograf tyckte jag att det var helt naturligt att fotografera till exempel katter, för Willy Ronis hade visat att det var ett lika viktigt motiv som andra. (Senare skulle »kattbilder« bli ett skällsord på diverse internetforum, men jag vidhåller att det är mer än rimligt att vilja fotografera katter.) Ronis var en sådan fotograf som aldrig lämnade kameran hemma, »inte ens när jag skulle gå ut och köpa bröd«, som han själv sa i en intervju 2009.

Att fotograferna som utgjorde den humanistiska vågen uttryckte sig i svartvitt var en självklarhet. Fram till slutet på 70-talet, början på 80-talet, var svartvitt normen för all fotografi som upphöjdes till »konst«. Det unga färgfotografiet passade för reklam och familjebilder, men fotokonst var det inte.

Idag är rollerna omvända. Färg är normen för i princip all fotografi, även konst. Svartvitt är en udda fågel som mest används för att uppnå särskilda effekter. Precis som en skådespelare som fastnat i ett fack typecastas det svartvita fotografiet när det krävs en form som kan uttrycka vemod, farlighet eller minimalistisk stramhet. That's it.

Associationen till vemod, dysterhet och monotoni har sannolikt sina rötter i forna tiders dokumentärfotografi. Bilder som Dorthea Langes stoiska Migrant Mother eller Lewis Hines skildringar av barnarbetare i industrin från tidigt 1900-tal (han lyckades få access till fabrikerna bland annat genom att utge för att arbeta med försäkringar).

Farligheten, närmandet till det förbjudna och tabubelagda, drivs av expressiva fotografer som Anders Petersen, Nobuyoshi Araki, Antoine d'Agata och Roger Ballen. Eller för all del Bruce Gildens närgångna gatuporträtt fotograferade med blixt. Svartvit fotografi lånar sig med förtjusning till hög kontrast, hårt ljus och djupa skuggor.

Och till sist stramheten, minimalismen, där det svartvita också får spela en viktig roll. Som Michael Kennas avskalade landskap, Imogen Cunninghams stilrena stilleben eller Eva Chupikovas grafiskt renodlade studier.

Om den svartvita humanismen kan göra en bredare comeback återstår att se. Men jag känner i varje fall starkt att jag skulle behöva lite fler fredskorrespondenter i vår polariserade tid. Färg eller svartvitt spelar kanske inte så stor roll, men det får gärna vara med lite katter.

En sådan som fotograferar

Vecka 52: Knyt ihop säcken

Se seminariet i efterhand

Tack alla som deltog i seminariet tidigare i december. Om du är silver- eller guldmedlem och vill se i efterhand så finns en inspelning på seminariesidan.

XXXVI: Betraktarens öga

Söndag 15 december 2024, kl. 10.00

BildspråketGöran Segeholm