* 1/6: Bortom ”bra” och ”dåligt”

Den första träffen handlade mycket om varför ”bra” och ”dåligt” är lite fattiga omdömen, och jag föreslog labortationer med motsatsparet ”attraktion” och ”motvilja” istället (och ”likgiltighet” eller ”ointresse” däremellan).

Omdömen som ”bra” och ”dåligt” kan vi använda när en grupp har en samsyn om vissa kvaliteter (till exempel ”skärpeåtergivningen var bra”), baserade på till exempel hantverk eller innehåll (att bild av en fiskgjuse som tar en fisk är ”bättre” än en bild av en fiskgjuse som sitter still). ”Attraktion”, ”likgiltighet” och ”motvilja” reserverar vi som subjektiva omdömen, som beskriver upplevelsen snarare än bilden.

Då blir det fullt möjligt att säga att en bild visserligen är ”bra”, men att du trots det inte känner någon attraktion till den. Som en god vän jag har som gillar ”bra dåliga filmer”. Alltså en film som ur ett filmvetarperspektiv är ”dålig” (till exempel en hafsig produktion med förutsägbart manus och dåliga skådespelarinsatser), men som ändå utövar en stark attraktion på en enskild tittare.

Själv har jag många sådana filmer, ”King Pin” för att nämna en.

Syntes och analys

Vi pratade om att vi kan både uppleva en bild som en helhet, och även fokusera på de ingående delarna som skapar den helheten. Dock är det svårt att se ur båda perspektiven samtidigt, varför vi måste påminna oss om att byta fokus emellanåt.

syntes; förening av olika enheter till en helhet. motsats analys

analys; djupgående och noggrann undersökning av abstrakt företeelses beståndsdelar. motsats syntes

Om vi var oförmögna att uppleva världen som en syntes, skulle vi sannolikt inte kunna njuta av symfonikonserter. Upplevelsen skulle bli att varje instrument spelade en egen melodi. Eller kanske inte ens melodier, eftersom upplevelsen av att en serie toner bilder en melodi också torde vara en form av syntetisk upplevelse.

Om vi å andra sidan var oförmögna till analys, skulle vi inte kunna dela upp symfoniorkesterns alla instrument och lyssna specifikt efter piccoloflöjten eller förstaviolinisten.

För att leva ett fullt liv måste vi kunna växla mellan båda dessa sätt att ta in världen. Analysen krävs för att förstå hur saker och ting fungerar, syntesen behövs för att kunna uppleva helhet. Förmodligen pendlar vi oavbrutet mellan de båda förhållningssätten.

Analys är en mänsklig paradgren. Inga andra varelser på jorden tycks ha samma förmåga, eller drift, att bryta ner företeelser i sina beståndsdelar. Det är en välsignelse och en förbannelse. En välsignelse för att det kan få oss att se nyktert på till exempel en besvärlig situation. En förbannelse för att det är lätt att gå miste om rika upplevelser av helhet för den som ständigt förlorar sig i analyser.

Läsprocessen sker i tre steg

Forskning visar att en genomsnittlig människa idag ser mellan 2000 och 10000 bilder om dagen. Det skulle vara helt övermäktigt att processa all den informationen, så det är ett användbart verktyg att tänka sig att den bildläsningen sker i tre olika steg. I det här diagrammet finns också en skala där noll är likgiltighet, plus är attraktion och minus är motvilja. En bild kan byta position genom läsprocessen.

Det första stadiet är den förmedvetna fasen. Många bilder sållas bort redan där, vårt kognitiva system tycker helt enkelt inte att det är värt att aktivera en medveten analys. Ungefär som när vi går i en folkmassa utan att egentligen ”se” några individer.

Det andra stadiet är det medvetna betraktandet, det är först då som en analys och tolkning kan äga rum. Märk väl att många kommersiella bilder inte ”vill” bli analyserade, de vill bara göra dig sugen på en kopp kaffe och en kanelbulle.

Tredje stadiet är när bilden lever kvar i ditt minne som en inre bild. Läs vidare.

Tre olika sorters bilder

Vi berörde som hastigast en teori¹ som gäller tre olika sorters bilder som människor har att förhålla sig till. Dessa knyter i någon mån an till idén om tre olika läsfaser.

1. Synbilder.

Allt du ser. Just nu är den här texten en del av din synbild. Lyfter du blicken så kanske du ser dina köksgardiner och ett träd utanför fönstret, eller en bokhylla eller dina egna fötter på en fotpall, inte vet jag. Men exakt vad du ser är inte poängen, det jag vill komma fram till är att vi kan kalla ditt synfält för en sorts ”bild”. Några av synbildens egenskaper är att den ständigt förändras (det räcker att du vrider lite på huvudet), att den saknar tydlig ram och att den är högst tillfällig.

2. Inre bilder.

Inre bilder är visuella minnen och föreställningar som du skapar själv, det du kan se när du blundar och minns någonting visuellt, fantiserar eller drömmer. Inre bilder har en tendens att förändras eller försvagas över tid, men kan ändå vara tämligen stabila.

Inre bilder kan ha stark psykologisk inverkan, både negativt och positivt. Så kallade ”flashbacks” efter trauman är inre bilder som tvångsmässigt repeteras. Att hjälpa människor att producera bilder av framtida situationer kan vara ett bra verktyg inom psykoterapin, och tycks fungera bättre än framtidsbilder som är baserade på ord. Forskaren Emily Holmes på Karolinska institutet kallar dessa inre bilder för ”flashforwards”.

De flesta kan skapa inre bilder, men inte alla. Vissa människor befinner sig i ett kognitivt tillstånd som kallas aphantasia, eller afantasi, och innebär att förmågan att skapa inre bilder saknas.

3. Framställda bilder.

Detta är vad vi vanligen menar när vi pratar om bild. Framställda bilder kan till exempel vara målningar, teckningar och fotografier, men även rörlig bild, som film, och tredimensionella bilder som till exempel skulpturer.

En stor fördel med framställda bilder är att de är varaktiga och kan överföras från en person till en annan, och från en generation till en annan. Av alla framställda bilder som produceras och konsumeras idag är de allra flesta fotografier.

fotnoter:

1. Teorin beskrivs bland annat i boken Seendets språk, Studentlitteratur 2006, Hasse Hansson, Sten-Gösta Karlsson och Gert Z Nordström.