Somliga fattar inte att jag skryter när jag kallar mig »amatör«

Då och då säger jag som det är; när det gäller mitt bildskapande så är jag först och främst amatörfotograf. Visserligen fotograferar jag också på uppdrag, men det är bara ett jobb. Ett kul jobb visserligen, men ändå inte mer än så. När jag säger så får jag ganska ofta får jag mothugg av någon som tycker att jag snackar ner mig själv, att jag är bättre än så.

»Tvärtom«, säger jag då. »Jag skryter.«

Att vara amatör är det finaste jag kan tänka mig. Vem som helst med rätt utbildning och hygglig utrustning kan fotografera mot betalning. För att kunna kalla dig en sann amatör däremot måste du ha en kärleksfull själ och en relation till fotografin som inga pengar och ingen berömmelse kommer emellan.

De som tycker att »amatör« är nedsättande, något man säger om någon som inte är duktig nog att vara professionell, använder ordet annorlunda än jag.

Jag håller fast vid ordets ursprungliga betydelse. Amatör är den som älskar. Amatören gör det den gör av kärlek. Inte av nödvändighet, inte för berömmelse, inte för pengar. Det finns säkert fler amatörfotografer som skulle kunna bli duktiga yrkesfotografer om de ville, än vad det finns yrkesfotografer som har kapacitet att bli sanna amatörer och fotografera endast drivna för kärleken till mediet.

Kanske tänker du nu att amatörfotograferna, det är dom vars bilder du ser på fotoklubbarnas utställningar. Det är bara delvis sant. Långt fler känner aldrig något större behov av att visa upp sin kärleksrelation. Det är som med sociala medier – de bästa relationerna får du aldrig se, för de behöver inte valideras i offenlighetens öga.

En annan som bejakar amatörskapet är konstnären Kira Carpelan. Hon har skrivit en bra text om hur hon steg överger sin professionella karriär för att istället sträva tillbaka mot amatörskapet. Texten är läsvärd för att hon sätter fingret på hur svårt det är att förena konst med professionalism – vi har en förväntan på att konsten ska vara personlig och autentisk, men den professionella människan måste tvärtom tänka på någon typ marknad. Vad går hem just nu?

En sådan som fotograferar

Vecka 50: Mörker

Nästa seminarium handlar om att läsa bilder

Ett av de bästa sätten att bli bättre på att fotografera är att börja i andra änden och bli bättre på att läsa bilder. Därför handlar nästa seminarium på Bildspråket om vad man kan göra för att utveckla sin lästeknik och få ut ännu mer av sitt intresse för fotografi.

Boka in söndag 15 december kl 10.00 i kalendern.

Bildspråkets seminarier är öppna för alla silver- och guldmedlemmar.

Bildkalaset! – har du valt råfil än?

Efter att ha skrivit »bildbehandlingskalas« åttio gånger tröttnade jag på ordets klumpighet, så nu heter det bara »bildkalaset«.

Om du är silver- eller guldmedlem så ska du ha fått en inbjudan i ett fristående mejl. Om inte så kan du läsa mer här.

Idén är att några främlingar bildbehandlar en av dina råfiler, och du gör samma med deras. Sedan träffas ni och pratar om vad ni gjort.