Jag älskar mina fotografier

Jag har skapat en del under mitt liv. Till en början mycket och brett; ritade och målade av hjärtans lust, gjorde lerfigurer, byggde tågbanor, bakade, täljde smörknivar och sydde risgrodor. På somrarna byggde vi lådbilar och på vintern snökojor. I tonåren började jag skriva prosa, dagbok och musik.

Nu är det mesta borta. Det händer att jag ramlar över något jag skapade under uppväxten – en träslev från skolslöjden, någon liten snigel gjord av lera, en liten bok med teckningar, en pubertal låttext. När jag sitter och tänker med ett sådant föremål i handen så minns jag att skapandet var lustfyllt, men jag känner sällan något för det skapade.

Så är det även med det mesta jag skapar som vuxen. Jag tycker om att vara i en skapandeprocess, men har i regel inga starka känslor för sådant jag skapat. Jag tycker om att skriva, men läser sällan om mina böcker. Det är kul att laga mat, men i regel äter jag hellre mat som någon annan lagat. Mina veckomejl (varav du just nu läser ett) ger min vardag mening och glädje, men jag glömmer dem rätt snabbt och läser hellre vad andra skrivit.

Men det finns ett undantag, och det är mina privata fotografier. Med »privata« menar jag bilder som jag gjort för mig själv, inte på någon annans uppdrag.

Om jag av någon surrealistisk anledning skulle tvingas att välja mellan att för resten av livet bara få se mina egna fotografier eller bara få se fotografier som andra tagit, så skulle jag, till min egen förvåning, välja mina egna. Det låter helt absurt, men under hotet att aldrig få se mina egna fotografier igen skulle jag alltså hellre ge upp mina stora kärlekar i bokhyllan – Stephen Shore, Alec Soth, Hannah Modigh, Diane Arbus, Berenice Abbott, Nick Waplington, Jim Goldberg, William Eggleston, Lars Tunbjörk, Paul Graham, Pentti Sammallahti och alla de andra som är mångfalt mer intressanta fotografer än jag själv.

Jag älskar mina fotografier, och det känns konstigt att jag kan tycka så bra om någonting jag gjort själv. Fast å andra sidan kanske det inte är rättvist att skriva att det är jag som skapat fotografierna jag tar. Varje fotografi är ett samarbete med världen runtomkring. Den lilla hunden, hundens matte, gatan, designern som ritade mattens kläder, arkitekten som ritade huset i bakgrunden, arbetaren som håller trottoaren ren, den engelske muraren Joseph Aspdin som på 1800-talet lade grunden till den moderna cementindustrin, alla årstider som passerat och patinerat porten. Det tar aldrig slut. Varje fotografi har tusentals medskapare som lämnat spår efter sig.

Att jag råkade vara där med en kamera är bara den allra sista biten i det världsomspännande pussel som jag förmodar kallas livet.

En sådan som fotograferar

Vecka 47: Titta färdigt

Att tänka bildbehandling – seminarium imorgon!

Det här är ett obearbetat fotografi av konstnären Julia Peirone i sitt hem. Jag tog det i samband med en poddintervju som publiceras nästa vecka här på Bildspråket.

Deltagarna på Bildspråkets seminarium imorgon kommer att få se råfilen tolkad av minst 15 olika personer, och vi ska prata om bildbehandlingsbeslut. Hur kan man tänka för att förverkliga en bilds potential så långt som möjligt?

Det har varit ett stort nöje att få ta emot alla tolkningar, de skiljer sig åt rejält. Om du är silver- eller guldmedlem: Hoppas vi ses imorgon. Länk till zoomträffen hittar du via länken nedan. Där hittar du också allt du behöver om du också vill skickan in en tolkning. Bidrag tar jag emot till klockan 9 söndag morgon.

XXXV: Tänka bildbehandling

Söndag 17 november 2024, kl 10.00

BildspråketGöran Segeholm