Inget skildrar »det lilla livet« lika bra som fotografi

De senaste veckorna har jag dagligen tänkt på Nick Waplington, den engelske skejtaren, fotografen, konstnären. 26 år gammal fick han ett stort genombrott med boken Living Room (1991), som skildrar vardagen för tre vanliga arbetarfamiljer, grannar till hans farfar i Nottingham, under åren 1986–1990.

Mitt nyväckta intresse började med att en deltagare, Julia Lönnborg, skickade in ett finstämt fotografi till Bildspråkets senaste seminarium, det om svartvitt och färg. Bilden visade en man som sitter på sängkanten och tittar på sin mobil. Han är naken, bara delvis insvept i sitt täcke. Runtomkring honom är det vardagsstökigt.

Den första tanken som kom till mig var att bilden inte passar för svartvitt. Sedan blev jag nyfiken på varför jag tänkte det, och då kom jag på att bilden påminde mig både om Living Room och en annan av Waplingtons böcker, The Indecisive Memento. Bilden skulle kunna ha varit tagen av Waplington, tänkte jag tydligen, och han fotograferar i färg.

Nåväl, det hade nog inte varit mer med det, om jag inte dagen efter seminariet råkat passera bokhandeln Konst-ig i Stockholm, som i skyltfönstret visade en nyutgiven variant av Living Room, med 61 aldrig tidigare visade bilder ur projektet. Det var kört. Vem var jag att sätta mig upp mot universums vilja? Jag köpte boken och började gräva lite. Det dröjde inte länge förrän jag upptäckte att förlaget Phaidon nyligen gett ut ett retrospektivt praktverk, Nick Waplington Comprehensive, med över 400 sidor med Waplingtons fotografier, teckningar och målningar från fyra decennier. Så de senaste två veckorna har jag suttit en stund varje morgon och sett världen genom Nick Waplingtons ögon. Det har varit, och är fortfarande, ett nöje.

Det som lockar mig med Nick Waplington är att han ofta skildrar något som jag i min fantasi kallar för »det lilla livet«. Jag ska försöka förklara vad jag menar.

Runt omkring oss finns krafter som vill få oss att tänka att ingenting är tillräckligt, att allt kan – och bör – »förbättras«. Vår samhällsstruktur vilar till stor del på konsumtion och en idé om ständig tillväxt, och det är inte konstigt att vi som individer har internaliserat det sättet att se världen. Därför förväntas det i många sammanhang att människor i allmänhet vill leva expansiva liv – »det stora livet« – och erövra världen. Det antas att de flesta vill göra exotiska resor, äta och dricka sådant som är sällsynt och dyrt, bo i »drömbostäder«, träffa kända människor, att vara »lyckade« och avundsvärda. Många har en »bucket list«, saker de vill hinna med att uppleva innan de dör. Möjligen har den här tendensen accelererat sedan sociala medier blev en del av vår vardag.

Ett extremt uttryck för den expansiva livsstilen fick vi helt nyligen ta del av i media. Vi hade redan tidigare förstått att det bara var en tidsfråga innan den första privatpersonen skulle köpa sig en rymdpromenad, och mycket riktigt: den 12 september kunde en 41-årig entreprenör inom betalningslösningar under några sekunder titta på jorden från 700 kilometers höjd genom glasvisiret på sin rymdhjälm. Hur mycket Jared Isaacman betalade för sin upplevelse är hemligt, men uppskattningar pekar mot att det rörde sig om »flera miljarder« mätt i svenska kronor.

Det lär knappast förvåna någon att en miljardär (Jared Isaacmans privata förmögenhet är omkring 20 miljarder svenska kronor) lägger så mycket pengar på en upplevelse. Att »våga drömma stort« är en norm, ständigt förstärkt av historier vi får till oss genom massmedia och populärkultur. Det görs inte många filmer om människor som lever det lilla livet. Förnöjsamma individer som gillar saker och ting som de är får sällan sommarprata i radio.

Som de flesta andra har jag båda sidorna i min personlighet, och ibland drabbas jag av habegär. Men jag har ingen »bucket list«. Jag vill inte bli känd, och jag vill inte expandera min verksamhet. Ge mig mat, tak över huvudet och någonting intressant att tänka på så är jag ganska nöjd.

Kanske tycker jag så mycket om fotografi för att så många fotografiska projekt bekräftar de här dragen hos mig. Alla mina mest lästa fotoböcker handlar om det lilla. Det intima. Det osedda. I den mån jag har en bucket list så skulle jag vilja äga alla tio volymerna av William Egglestons The Democratic Forest, som handlar om hans förhållningssätt att allt i världen kan, och bör, uppmärksammas på lika villkor.

Susan Sontag skriver i essän Amerika, såsom i en kameraspegel (publicerad bland annat i essäsamlingen Om Fotografi, 1977) att sedan 1920-talet ...

... »har ambitiösa yrkesfotografer, de som får in sina verk på museer, alltmer glidit bort från lyriska motiv och medvetet börjat utforska alldagligt, smaklöst, eller rent av intetsägande material.«

Anledningen till att fotografi passar så bra för att den här typen av skildringar är kanske att fotografiska verk sällan är linjära berättelser. Jag tittar på bilder av fotografer som Nick Waplington, William Eggleston, Stephen Shore, Paul Graham, Larry Sultan, Alec Soth, Jim Goldberg och skapar mina egna berättelser. Ser mig själv i deras skildringar av det fullständigt vardagliga. Kanske »det intetsägande« som motiv inte fungerar så bra för film och litteratur (troligen fungerar det bra för poesi, men jag läser för lite lyrik för att våga uttala mig). Men för det fotografiska mediet är det perfekt.

Bra media (som inte är fotografi) som handlar om det lilla livet

Det finns många undantag till det jag säger om att populärkultur inte handlar om det lilla livet. Här är tre exempel som jag tycker är fantastiska på helt olika sätt.

• Filmen Boyhood från 2014.
• The Streets musikalbum A Grand don't Come for Free från 2004, som handlar om en kille med en trasig TV som tappar bort 1000 pund, blir misstänksam mot sina vänner, förälskar sig i en tjej som heter Simone, grälar, gör slut, stöter på en annan tjej, ångrar sig, fixar till slut sin TV, hittar sina pengar, ångrar att han misstänkte sina vänner och förlikar sig med att relationen med Simone är slut.
• Författaren/journalisten Andrev Waldens intervju med en arg föreståndare för en paketutdelning i DN 2022.

Eftertänksamma efterdyningar av »kukgate«

Det har hunnit rinna en hel del vatten under broarna sedan kritikern Sonia Hedstrand kallade Anders Petersen för »Kuken« i en uppmärksammad sågning recension av en utställning på Hasselblad Center i Göteborg. Det väckte en hel del debatt, bland annat om begreppet »övergreppsestetik« som Hedstrand introducerade i texten. Här på Bildspråket skrev jag detta.

Nu damp precis det senaste numret av Fotografisk tidskrift ner i min brevlåda, och det innehåller en uppföljning i form av en läsvärd brevväxling mellan fotograferna/lärarna Anna Strand (undervisar på HDK Valand) och Hannah Modigh (undervisar på Gamleby). I en anda av öppenhet och konstruktivt samtal fördjupar Modigh och Strand en diskussion som påbörjades i kommentarsfält på internet. Deras diskussion leder till många nya tankar, bland annat om vad det är att »utsätta sig«, och i vilken mån det är nödvändigt för att kunna göra intressant konst överhuvudtaget. Jag önskar att deras gemensamma text hade varit minst dubbelt så lång.

Dessvärre finns inte hela texten online, men första halvan kan du läsa här.

En sådan som fotograferar

Vecka 40: Det lilla livet

Bakgrund till övningen

Susan Sontag har skrivit »Att fotografera är att förläna något en betydelse.« Genom den här övningen kan du avgöra om du håller med henne.

Bildradio-reprisen: »Man gräver sin egen grav med ett leende på läpparna«

Kanske har jag skrivit om lite för många av dessa bildradiorepriser att de är personliga favoriter. Men den här är också det. Tack Hannah Goldstein för att du finns. Än så länge bara tillgänglig för betalande prenumeranter, men det ändras om ungefär en månad.

🎙️ 100: En definition av kvalitet

Hannah Goldstein och Göran. Feminism, kvotering, kulturministern, hur sanningsenligt bör man besvara frågan ”vad har du på gång?”. Samt om att gräva sin egen grav med ett leende på läpparna.

BildspråketGöran Segeholm