September 2006. Det har pratats ett tag om att en ny samlingslokal ska öppna nära dig, och nu öppnar den. Inträdet är gratis, och Stället blir snabbt populärt. Ägaren är en driven 22-åring som kallas Zucken, han verkar vara ok.

Vi börjar umgås på Stället. Gamla bekanta som vi inte hört av på åratal knyter kontakt. Det är trivsamt, socialt och mysigt. Vi börjar ta med våra fotoalbum och visar semesterbilder för varandra. Allt oftare tittar vi in en stund på kvällen, ibland också en stund på morgonen.

Då och då bjuder Zucken in försäljare från olika företag. De går runt bland borden där vi sitter och visar sina produkter och drar sina pitchar. Zucken säger att det är nödvändigt för att få ihop till hyran. Det låter rimligt, tycker vi. Det kan inte vara gratis att driva en samlingslokal med fritt inträde.

Åren går. Varje dag ser vi nya ansikten. När det gått tio år är vi fem och en halv miljon om man bara räknar dem som pratar svenska. Vi tillbringar mer och mer tid på Stället, det finns så många vi vill umgås med. Det händer till och med att vi smiter från jobbet för att titta in en stund, höra lite skvaller, visa bilder av våra barn, bedåras av foton av gulliga djur eller skratta åt skämtteckningar.

Vi som varit med länge börjar dock lägga märke till att stämningen förändras. Inte helt plötsligt, utan stegvis. Varje gång vi är på väg för att göra annat – sköta våra jobb till exempel – så har Zucken ett förslag om någon diskussion som vi borde delta i. »Skulle inte det där vara intressant för er?« Han verkar mer och mer angelägen om att vi ska tillbringa så mycket tid som möjligt på Stället.

Är det månne därför han börjar visa videofilmer? De är korta och har varierat innehåll – söta kattungar, klumpiga bilförare, talangfulla trollkonstnärer. Vi hittar alla någonting som roar eller intresserar oss. Filmerna är så korta att det alltid går att se en till innan vi ska göra något annat. Det är skönt att slippa tänka på vardag och plikter en stund.

Medan vi är upptagna av kattungar och folk som drattar på ändan är det vissa grupperingar som sluter sig allt tätare. Vi börjar ana att det finns gäng med värderingar som vi andra tycker är lite obehagliga. Snacket som går är intolerant och hatiskt. De sitter runt mörka bord och hetsar upp varandra.

Vi sneglar mot Zucken, ska han göra någonting? Men Zucken säger någonting om yttrandefrihet och att det finns plats för alla. »Ni har ju era bord, bry er inte om de andra«, säger Zucken.

Försäljartyperna dyker upp allt oftare. Ibland låtsas de vara vanliga gäster som bara råkar gilla vissa varor och tjänster. Det tar oss en stund att genomskåda dem, och det dyker ständigt upp nya. Ibland är de så fräcka att de utger de sig för att vara någon annan, för att vara en av oss vänner. Ganska snart ser vi att de bär peruker och lösmustascher, men det är ändå irriterande.

I början kämpade Zucken för att få ihop till hyran, men nu verkar det gå bättre. Förr om åren hade han alltid en grå t-shirt, nu bär han exklusiva kläder från Balenciaga. En dag noterar vi att han har en klocka från Greubel Forsey på handleden. Den är värd tio miljoner kronor.

När Zucken fortfarande lufsade omkring i sin grå tischa hade vi känslan av att Stället fanns för vår skull, och att han på något sätt var en av oss. Den känslan börjar försvinna. På en vägg i lokalen hänger neonskylten som han hängde upp på öppningsdagen, »Sharing is Caring« med snirkliga bokstäver. Den flimrar betänkligt och är täckt av ett tjockt lager damm. Det är knappt att den syns längre för alla bildskärmar som hänger tätt på väggarna och visar videofilmer.

På en av filmerna är Zucken själv med. Den handlar om en mångmiljonär som har vunnit ett val i ett annat land och nu svärs in som president. Zucken är en av hedersgästerna. Han ser ut att vara glad att vara där. Den nya presidenten är hatisk och narcissistisk, och vi tycker inte alls om honom. Men runt de mörka borden jublas och tjoas det när en textremsa informerar om att Zucken skänkt mångmiljonären tio miljoner kronor till hans installation.

Vi tittar på varandra och skakar oförstående på huvudena. Vi tycker inte om det, varifrån har Zucken förresten fått alla pengar?

Inte från oss i varje fall, säger vi till varandra. Vi är ju med gratis.

Hejdå facebook och instagram

Alla hjärtans dag är en dag att välja sådant som är bra för hjärtat, men också att göra slut med sådant som är dåligt för hjärtat. Följaktligen stänger jag ner all min aktivitet på facebook och instagram på fredag.

Anledningen till att jag en gång gick med i facebook, och senare instagram, var mitt intresse för fotografi. Det var en plattform för att hålla kontakt med andra fotografer och göra lite reklam för min podd Bildradion. Det hade sina ljusa sidor.

Nu lämnar jag. Den tyngst vägande anledningen är facebooks dokumenterade ovilja att ta ansvar för de nackdelar som deras medvetet beroendeframkallande algoritmer medför.

Jag finns fortfarande på LinkedIn och sedan ett par veckor tillbaka även på Bluesky.

Seminarium på söndag

På söndag blir det seminarium igen på Bildspråket. Den här gången handlar det om gränser mellan olika typer av bilder – till exempel målningar, fotografier och AI-genererade bilder. Saker vi kan tänka på tillsammans:

• Refererar »fotografisk« till ett utseende eller en teknik?
• Vad har AI-genererade bilder gemensamt med andra bildtyper?
• Kan AI-vågen vara frigörande för fotografin som kommunikationsform?
• Hur mycket kan du AI-förbättra ett fotografi och fortfarande se på det som ett fotografi?
• Skillnaden mellan inre bilder, synbilder och framställda bilder.

Tanken är att du ska lämna seminariet med en fördjupad insikt om vad läsarens kunskap om en bilds tillkomst betyder för upplevelsen av bilden. Perfekt för dig som funderar på vad AI kan komma att betyda för dig som bildskapare i framtiden.

Seminariet är i vanlig ordning öppet för alla Bildspråkets silver- och guldmedlemmar. Länk till seminariet hittar du via länken nedan (men du måste vara inloggad som silver- eller guldmedlem för att se den).

XXXVIII: Manuella, tekniska och automatiska bilder

Söndag 16 februari 2025, kl. 10.00

BildspråketGöran Segeholm