Ingen ville egentligen veta var jag köpt min tröja
Veckomejl 155: När vi läser allt som tecken går någonting annat förlorat.
Ibland kan fullständigt banala saker fastna i minnet. Som en gång då jag hade en snygg tröja som jag köpt billigt. Den var så tjusig att en bekant, en grafisk formgivare som ansågs ha ovanligt god smak, berömde den spontant. Han tyckte att den var stilren och skön i materialet. Han frågade nyfiket var jag köpt den.
»Galne Gunnar«, svarade jag sanningsenligt och såg formgivarens intresse dö på bråkdelen av ett ögonblick. Galne Gunnar var en lågpriskedja som gjorde vulgär reklam med bilder av en »tokig« man och på tok för många olika typsnitt. Utan ett ord vände sig formgivaren bort från mig och startade ett nytt samtal med en annan person.
Det måste vara över tjugofem år sedan det här hände, men minnet poppar fortfarande upp då och då. Kanske fastnade det för att det så tydligt illustrerade övergången från objekt till tecken. Som objekt hade tröjan ett par positiva egenskaper (färg och kvalitet) som även en ganska kräsen person kunde uppfatta, men som tecken stod den för dålig smak och låg kvalitet eftersom den kom från en lågpriskedja.
Ett tecken är någonting som pekar mot något annat än sig själv, och med en viss blick kan nästan allt vara tecken på någonting. Rök är rök, men kan också vara ett tecken på eld. En guldring är en guldring, men kan också vara ett tecken på en relation. En bokstav är en krumelur, men också en beteckning för ett ljud. Ett armbandsur är ett armbandsur, men vissa armbandsur kan också vara tecken på rikedom. Rikedom, i sin tur, kan vara ett tecken på framgång. Framgång uppfattas inte sällan som ett tecken på att en människa är extra värdefull. Och så där fortsätter det.
I min barndom var jag omgiven om hjältar som tydde tecken. När jag läste om vilda västern hade jag en särskild plats i mitt hjärta för spårarna som kunde tolka minsta avbrutna kvist. Jag läste böckerna om Sherlock Holmes, den störste teckentydaren av dem alla. Även de mest oansenliga detaljer, som att en skjorta var mer sliten på den ena ärmen än den andra, var tecken som kunde leda honom till sanningen. På teve gick Columbo, som alltid lyckats överlista skurkarna genom att ge akt på tecken som gick alla andra förbi. Vi tittare förstod att den som kan läsa tecken kan se sanningen även om andra försöker dölja den med lögner.
Att läsa bild kan också vara att tyda tecken. När jag tittar på Wolfgang Tillmans stilleben still life Talbot rd så tänker jag på vem som lever där och brygger kaffe i en sil. Den provisoriska kaffebryggningen och plastburken med coleslaw blir ett tecken på någonting tillfälligt, bohemiskt, kreativt och därför också spännande. Jag tycker om bilden lika mycket för det den inte visar som för det den visar.
Men samtidigt som teckentydning kan fördjupa världen, så kan den också fördunkla den. När vi tolkar allt som tecken på någonting annat så tittar vi med en intellektuell blick som inte intresserar sig för abstrakta kvaliteter som form, färg och ljus. En tonåring som fått märkeslösa jeans som är »precis lika snygga och sköna som märkesjeansen« kan inte se färg och form, bara att dessa jeans är ett tecken på fattigdom och dålig smak.
Den motsatta upplevelsen är när ett teckens estetiska kvaliteter träder fram och överskuggar dess betydelse. De flesta har väl någon gång sagt ett ord högt så många gånger i rad att ljudtecknet förlorar sin betydelse och allt som återstår är själva ljudet. Om inte, gör det nu. Säg ditt eget namn högt, om och om igen tills du bara hör ljudet. Eller välj en bokstav ur alfabetet, jag rekommenderar särskilt gemena »g«, förstora den och titta på hur bokstaven verkligen ser ut. Följ varje böj med ögat och glöm vad tecknet står för. Den här texten innehåller 196 gemena »g«, och jag gissar att du inte registrerat hur de ser ut förrän du såg den stora bilden ovan. Då övergick din blick från att läsa krumeluren som ett tecken, till att läsa den som en form.
Ett exempel till: Jag var på besök i en konstateljé i våras och såg att golvet var fullt av färgfläckar. Jag tittade på fläckarna och fantiserade om vilka bilder konstnärerna arbetat med när de spillde färgen. Med andra ord; jag behandlade fläckarna som tecken som pekade mot bilder, precis som björnspår i skogen pekar mot en björn.
Eftersom jag är en sådan som fotograferar, så fotograferade jag också detta golv. Bilden hamnade på hårddisken, och jag tänkte inte mer på den. Men när jag återupptäckte den häromveckan så såg jag inte längre fläckarna som tecken, utan som former och färger. Bilden var densamma, men läsupplevelsen en annan.
Sensmoral: Allt kan ses på många olika sätt, och ju mer medveten du blir om att du kan växla blick, desto intressantare blir din värld, och därmed också ditt liv.
En sådan som fotograferar
Vecka 45: Teckentydning
Stort intresse för bildbehandlingskalas
Tack alla ni som svarat på uppropet i förra veckans mejl om en tillställning där vi bildbehandlar varandras råfiler.
Jag tänkte att vi ska mjukstarta i samband med nästa seminarium, som äger rum söndagen den 17 november. Imorgon, tisdag, skickar jag ut en länk till en råfil till alla guld- och silvermedlemmar. Den som vill gör en egen tolkning av råfilen, sedan tittar vi på resultaten anonymt för att få en känsla av vad vi ger oss in på egentligen.
Bildspråkets veckomejl
Gratis växtnäring för fotografer och andra bildälskare, direkt till din epost varje torsdag. Prenumerera nu!