Hederlighet är den oumbärliga ingrediensen

Följer Andreas Gedins jakt på sanningen i nyutkomna boken Christer Strömholm och nazismen (2025). Inför läsningen trodde jag inte att jag skulle lära mig så värst mycket nytt, att en av Sveriges mest kända konstfotografer var nazist i ungdomen är allmänt känt. Jag har uppfattat det mest som att han var med i någon slags scoutkår som råkade vara arrangerad av ett nazistiskt parti. Lite som kyrkans konfirmationsläger, ungefär som det skildras i den stora retrospektiva boken om Strömholm, Post Scriptum (2012). Där får läsaren veta att det handlade ...

»[...] mest om ett slags kortbyxgemenskap, som scouterna, fast med större längtan efter vapen, och mindre efter naturen. Ideologiskt förstod dock få vad det rörde sig om, varför det är tveksamt att i efterhand klassa dem som nazister.«

Gedins efterforskningar ger en annorlunda bild. I oktober 1932 är den fjortonårige Christer med och kastar tomater på skådespelarna i pjäsen Guds gröna ängar på Dramaten i Stockholm. Anledningen? De vita skådespelarna uppträder som svarta. Det räcker för att väcka vrede hos ungdomarna i Svenska nationalsocialistiska partiet, där Christer är medlem.

Samma kväll begår tre av hans partikamrater det första dokumenterade hatbrottet mot svarta i Sverige när de, »skrudade i nazistskjortor« attackerar en svart man på väg hem från Dramaten där han arbetat som portier. Men de valde fel person att angripa. Joe Sylvain hade en bakgrund som boxare, och efter att han slagit ner en av angriparna försvann de övriga två snabbt från platsen¹.

Inte riktigt vad jag associerar till »kortbyxgemenskap«.

Strömholms nazistiska engagemang fortsatte från och till fram till 1945, då han var 27 år och dömdes till 50 dagsböter för att ha hjälpt nazistiska krigsförbrytare att fly undan rättvisan från Norge till Argentina. Däremellan var han delaktig i ett välplanerat inbrott – av många tidigare beskrivet som »en fyllegrej« – i den socialistiska föreningen Clartés lokaler där nazisterna stal medlemslistor och »förteckningar över utlänningar«. För brottet dömdes Strömholm till tre och en halv månads straffarbete, villkorligt.

I polisens sammanfattning av vittnesmålet från hans mor och styvfar står bland annat att ...

»Kampen mot kommunismen och bekämpande av judarna upptoge hela hans tänkande. Han offrade sig helt för sin politiska åskådning«.

Men det som bitit sig fast starkast från läsningen av Gedins bok är en helt annan sak. I Strömholms andra bok, Poste Restante (1967), beskriver han för sin vän Tor Ivan Odulf att han varit delaktig i två kontraktsmord 1941, och att han fått »mellan 5.000 och 8.000 per grej«. Strömholms ton är kall och konstaterande, han uttrycker ingen ånger.

I december 1967 följde den norska tidningen Aktuell upp Strömholms påstående i ett stort reportage. Där berättade Strömholm att han fått uppdragen av för honom okända norrmän, och att han varken visste vilka det var som de avrättade, eller varför. Mellan raderna kan man läsa att den norske journalisten från Aktuell är tveksam till sanningshalten i Strömholms påståenden. Ingen kan styrka Strömholms berättelse, och det finns inga bevis på att det ens hänt. Svenska polisen är inte intresserad, eftersom preskriptionstiden för brottet har gått ut.

Själv kan jag inte bestämma mig för vad som är mest störande – tanken att Strömholm vid 23 års ålder mördat mot betalning, eller tanken att han i femtioårsåldern ljugit ihop en historia om att ha gjort det. I sådana fall: varför?

Man kan fråga sig varför Andreas Gedin tar sig tid att skriva en hel bok om sanningshalten i berättelserna om en fotograf som gick bort för 23 år sedan, och varför jag lägger tid på att läsa den.

Jag kan inte svara för Gedin, men för min del handlar det om ett intresse för fotovärldens motsvarighet till idrottens doping – lögnen. Jag la mycket tid på att följa turerna när Terje Hellesøs fusk med inkopierade lodjur och mårdhundar avslöjades 2011 (samma år som han blivit utnämnd till »Årets Naturfotograf«). Även om jag inte skrivit så mycket om det här i veckomejlet, så har jag också intresserat mig för Cato Lein när det uppdagades att han presenterat några av Ernst Mankers bilder som sina egna. Särskilt som de var publicerade i en fotobok som året innan vunnit Svenska fotobokspriset (2023). Jag var konferencier vid fotoboksgalan den gången, jag tog emot honom när han kom upp på scenen för att tacka publiken.

Cato Leins lögner (alternativt »dåliga kommunikation med formgivarna«) gjorde inte bara att han blev av med både utmärkelse och prispengar, det gjorde också att ingen vann Svenska fotobokspriset det året. Inte Sven Westerlunds stillsamma men drabbande En verklig plats. Inte Emma Nilssons säregna platsstudie field; scope; site. Inte Salad Hilowles varma Halima om de sina. Inte Joey Judita Abraits djupa Book of Sorrow.

Den lilla skandalen kring svenska fotobokspriset briserade för snart ett år sedan, och många har nog trott att den blåst över. Men häromveckan skrev Eva Silvén, tidigare intendent vid Nordiska museet, en lång, välskriven text om varför hon, på goda grunder, anser att fallet med Cato Leins bildstöld ännu inte är utagerat. Bra läsning.

Hellesø, Lein och Strömholm har alla misstänkts för lögn. I Hellesøs fall är det fastslaget, Lein hänvisar till slarv och missförstånd, Strömholm finns inte längre med oss. Ljugandet engagerar, för det blir till en sorts doping i det ständiga sökandet efter uppmärksamhet och erkännande. Många av oss anar en slags orent spel, och reagerar genom att vilja gräva fram vad som är sant och inte.

Kring Leins bildstöld finns en aspekt som stör mig lite extra, och som även Eva Silvén är inne på. I hans fall handlar inte lögnen bara om vem som tagit en bild, utan också om vad den skildrar. Det vackra med fotografi är att det är skapat i samarbete med en tid och plats. Fotografen är förvisso viktig för att det ska bli en bild, men utan en tidpunkt och en plats blir det ingenting.

Lein visade elva av Ernst Mankers bilder på sitt instagramkonto från september 2020 och framåt. En följare berömde bilderna och undrade hur det kom sig att Leins bilder blivit så »vansinnigt bra« senaste tiden. Lein svarar att han hittat gamla negativ som han hade glömt bort (i själva verket hade han köpt dem på en loppis bara tre år tidigare). »När är detta taget?« frågar samma följare. »Sent 80-tal« svarar Lein.

Men bilden är inte tagen i Norge, och inte på 1980-talet. Den är från Sirges sameby i Jokkmokk, och tagen 1947. Lein ljuger inte bara om upphovspersonen, utan också om tidpunkt och plats. Som om det inte spelade någon roll vilken verklighet som varit med och skapat bilden.

Som älskare av fotografi irriterar det mig nästan mer. Kopplingen till tid och rum är en av de faktorer som ger fotografiets dess styrka och sanningsanspråk. Den som inte bryr sig om det kan, såvitt mig beträffar, lika gärna skriva promptar till ett AI-program.

Till sist. Det är lätt att döma andra. Men det är också lätt att förstå och gå vidare. Men den som ska förlåta måste våga tro det finns en ny insikt, uppriktighet och hederlighet. Det är en oumbärlig ingrediens i relationen mellan konstnär och publik.

fotnot

1. Källa: Tobias Hübinettes blogg.

Seminarium: Grejen med fotografi

Söndag den 16 februari klockan 10 är det seminarium igen här på Bildspråket. Jag är inte klar med seminariesidan än, den kommer upp i början av nästa vecka. Men ämnet är klart. Den här gången är det fotografiets särart och ställning som står i fokus. Det kommer att handla om hotet från AI, och vad som skiljer fotografi från den nya sortens autogenererade bilder.

Om du är sådan att du tänker på de här frågorna ibland så tror jag att du kan få ut en hel del av att vara med. Som alltid är seminariet öppet för silver- och guldmedlemmar.

Den här gången drar seminariet åt det teoretiska hållet, och jag kommer inte att efterfråga att ni som deltar skickar in några egna bilder.

Citatmaskinen

Vecka 5

»Christer Strömholm som fotograf är en positiv företeelse på många sätt. Christer Strömholm som myt och underfundig mörkerman, tolkad och förklarad av lärjungar, med förvänd syn, är klart negativ till sin verkan.

Är det OK att låta sig utnyttjas och uttolkas, för att inte säga förvrängas, i medvetande om att det är PR som ger klirr i kassalådan av större dimension än utan dessa skriverier, när man samtidigt måste vara medveten om sitt fostraransvar?«

Gerhard Holmberg
ur Nordisk Tidskrift för Fotografi, 1967.

Veckans citat är långt och okänt, jag har hittat det med hjälp av Gösta Flemings utomordentligt användbara bok Centennium (2007). Väljer det för att visa att det en ganska utbredd kritik mot Strömholm på 1960-talet. När Holmberg skriver »fostraransvar« så syftar han förmodligen på att Christer Strömholm vid tiden var rektor för Kursverksamhetens Fotoskola i Stockholm.