Bara du kan se din egen lycka

Juli. Semestrar hemma som jag brukar. Mitt Stockholm är som lugnast nu, och jag njuter av det tillfälliga småstadstempot när jag går på mina vanliga gator. Det ser annorlunda ut när jag inte har huvudet lika fullt av annat. Turiststaden Stockholm däremot är aldrig mer intensiv än nu. Strömmar av tillfälliga besökare rör sig i förutsägbara mönster i City, Gamla stan, längs Strandvägen och på Djurgården. Ibland är det bara ett kvarter som skiljer mig och turisterna åt.

Från och till byter jag parallellgata, kastar mig in i turistfloden och flyter med ett tag. Jag tittar på människor som fotograferar varandra, bildsätter sina berättelser. En tidig morgon ser jag ett tyskspråkigt par utanför Dramaten. Kvinnan är drivande och ger mannen noggranna instruktioner om hur hon ska bli fotograferad med teatern som fond. Mannen tar en bild, kvinnan inspekterar, grimaserar och ger nya instruktioner. Mannen prövar en ny vinkel, kvinnan en ny pose. Klick. Inspektion. Instruktion. Upprepas ytterligare tre gånger till innan de nöjer sig.

När de vandrar vidare bort mot Djurgården undrar jag vad hennes vision var. Att se så lycklig ut som möjligt, eller att se så lyckad ut som möjligt? Det är viss skillnad.

A ringer. Hon semestrar på landet, och nu har hon morgonbadat. Hon har sett ett par som liknar mitt tyska: två som poserar för varandra på en brygga någonstans i sommarsverige. Tar en bild, korrigerar någonting, tar en ny bild. Och så vidare. A tänker att de fotograferar sin lyckas yta, inte kärnan. Hur fotograferar man den, sin inre lycka? Kan inte jag skriva ett veckomejl om det?

Mitt svar är enkelt: du fotograferar tills du ser din lycka i bilden. Tills du känner att "där är den ju". För individen kan ett fotografi som speglar den egna lyckan se ut nästan hursomhelst. Ett moln. En reflex. Ryggen på en hund. Men den är sällan särskilt kommunikativ, för den egna lyckan är så specifik, på samma sätt som drömmar är specifika. Det jag drömmer kan aldrig betyda samma sak för dig, ens om du drömde precis likadant. A hittar sin sommarlycka genom att gå barfota på landet. Min är att vakna upp till en vanlig dag, befriad från att-göra-listor. Lev Tolstoj hade fel i inledningen till romanen Anna Karenina, där han skrev att:

"Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis."

Lev Tolstoj

Han måste ha tittat slarvigt. De lyckliga familjer och individer jag känner till är inte mer lika varandra än de olyckliga. Vägen till lyckan ser aldrig likadan ut för två personer. Vår kollektiva bild av lycka ser däremot nästan alltid ut på samma sätt. Alla som försöker förmedla sin lycka i bild till en stor publik tvingas härma varandra — tala samma språk, för kommunikation bygger på överenskommelser. Gemensamt ger vi våra symboler deras kollektiva innebörd.

Ett hjärta betyder kärlek för att vi har bestämt det. Men bara du vet hur mycket kärlek den där jackan du ärvde av din älskade morbror innehåller.

Visa ditt sommarprojekt på Bildspråkets seminarium

Om en dryg vecka är det seminarium igen här på Bildspråket. Det är öppet för alla silver- och guldmedlemmar. Då har vi avstämning av sommarprojekt, och du är varmt välkommen att dela med dig av vad du håller på med. Läs mer här.

En sådan som fotograferar

Vecka 28: Din lycka

Bakgrund till övningen

Kommunikation kräver överenskommelser. Symbolen "hjärta" till exempel, har vi kollektivt laddat med betydelse. I ditt eget liv har andra saker laddats med betydelser genom dina personliga erfarenheter. Jackan som du ärvde av en älskad morbror betyder kanske mycket för dig, men inget för någon annan.

Om du fotograferar för dig själv som om du kommunicerade med andra, så är det svårt att fånga det som står dig närmast.

Veckans poddutgrävning: Talande tystnad

Ofta dras vi in i bilder för att de föreställer något vi vill se. Men ibland är tomheten mer engagerande.