Berättarjag

Fotosidanåret med Göran Segeholm: 6/12

Månadens intellektuella hemarbete:

Skapa en berättare

Den här övningen bygger på idén att upptäcka en stil snarare än att skapa en stil.

Att skapa en stil

Med ”skapa en stil” menar jag här att börja i änden där vi tänker hur bilderna ska se ut, och sedan hittar en väg att nå dit. Exempel: Jag vill att bilderna ska se mer spontana ut. Därför ska jag börja luta kameran en smula. Detta är naturligtvis en fullt framkomlig väg, men inte den vi ska ägna oss åt just nu.

Att upptäcka en stil

Med ”upptäcka en stil” menar jag att vi börjar med att plantera ett frö, och så får vi se vad som kommer upp. Kärnan i det här fröet är en personlighet. Personligheten är du, men inte hela du. Den består bara av valda delar. För att du ska förstå vad jag menar så tar jag mig själv som exempel. Här är några aspekter av min personlighet som inte fotograferar, men det skulle vara kul att se vad dom hittar på.

Den städande hårdrockaren. Jag har inget emot att städa, men jag måste få lyssna på hårdrock medan jag gör det. Under förutsättning att inte städningen sker under stress så blir den ganska kul. Den här personen är ganska omogen. Energisk. Svär en del. Slänger saker ibland något överilat. Tar i som fan. Vill ha pizza och beröm.
Den deprimerade kritikern. Under vissa perioder är jag — som många andra — lite låg. Under dessa perioder kliver ofta en kritiker fram. Det är en ganska vass och kall typ. Energin ligger liksom kapslad inuti den här personen, han lever inte ut den som hårdrockaren gör. Men han kan bli internt lite elak. Tycker att folk runtomkring lägger alldeles för mycket energi på skitsaker. Är beredd att kritisera det mesta. Kan vara tröttsam i längden, men bitvis också ganska rolig. Den här personen konsumerar en del fotografi och skrockar gott åt Martin Parr och Lars Tunbjörk. Har ett starkt behov av att ”avslöja” hur människor lurar sig själva.
En saklig humanist. Andra perioder är mycket varmare. Då tittar jag på människor omkring mig med mycket större värme, och känner att vi alla ändå strävar på så gott vi kan. Det är den personen som samlar handlingslappar som han hittar i kundkorgar, och tänker på hur mycket de berättar om människors liv. Humanisten lyssnar gärna på halvkomplex musik (t ex Owen Pallett eller Blood Orange). Har stor kapacitet för att intressera sig för andra och inte så stort behov av att ställa sig själv i centrum. Det är denna person jag försöker locka fram när jag gör poddintervjuer.

Det får räcka. Idén nu bakom vår övning är att du hittar tre personer inom dig själv. De innehåller egenskaper som du bottnar i, men inte alla egenskaper. Du renodlar dem, som om du gjorde en romanfigur. Eller som om du ville bli standupkomiker och behövde en persona som är äkta men samtidigt något av en karikatyr av dig själv.

Jag föreslår att du skriver ner vilka dina personer är. Men skriv ingenting om hur de fotograferar. För det är ju det vi ska upptäcka. Det är alltså inga fotografer du uppfinner nu, utan människor. Personligheter. Den här delen av träningen redovisas inte.

Månadens praktiska hemarbete:

Genius Loci (platsens ande)

Inlämningen

12 bilder, tagna av valfri berättarkaraktär som du skapade i uppgiften ovan.
Deadline söndagen den 24 september. Inlämningslänk nedan.
Här är inlämningslänken.

Tänk dig att alla platser har en ”ande”. Tänk dig att du (ditt berättarjag) är ett känsligt mätinstrument som kan fånga upp den där anden, känna hur den är. Du får helt olika intryck beroende på om du är på en sliten pub i forna östberlin, i väntrummet på vårdcentralen i Växjö, hemma i lyxvillan hos din enda klasskompis som verkligen blev rik eller under bron där de hemlösa sover på nätterna.

Varje plats har sin ande. Och du kan uppfatta denna ande. Du kan också känna hur anden förändras med årstiderna, och ibland också med tiden på dygnet.

Nu ska du också kommunicera vad du upplever. Och det skulle du ju kunnat göra genom musik, eller skriva en dikt eller göra en dramatisk modern balettdans. Men nu måste du göra det genom fotografi. Det ska vara tolv bilder. Du får bildbehandla dom hur du vill.

Bilderna ska vara tagna på platsen. De behöver inte redovisa hur platsen ser ut, du kan alltså gå ganska abstrakt om du vill (och om ditt berättarjag är bekväm med det abstrakta, långtifrån alla är det).

Platsen du väljer ska intressera din berättarperson på ett eller annat sätt. Du kanske har gjort en historiskt intresserad person som älskar att sitta tyst i gamla kyrkobyggnader och tänka på hur folk genom generationer reagerat på just den här platsen. Ta henne då till en kyrka, och tvinga henne inte att skildra en åker.

💡

Som vanligt är resultatet av övningen inte bilder, utan erfarenhet. Så det är onödigt att oroa sig för om det blir ”bra” eller inte. Så länge du genomför övningen så är det bra.

Försök att försätta dig i ett tillstånd där du är nyfiken på hur din berättarperson ska reagera, vad den ska hitta på. Det är inte helt lätt, men försök ändå.