Att fotografera är att reagera
Har ni tänkt på hur mycket lättare det är att reagera än att initiera? Att initiera en konversation genom att ställa en intressant fråga, till exempel, kräver i regel mer än att besvara frågan. Att komma på förslag på vad man ska äta till middag är jobbigare än att reagera på förslag från någon annan. Eller för att dra det ännu mer till sin spets – det är oändligt mycket lättare att reagera på till exempel musik (det här gillar jag / gillar jag inte) än att komponera musik.
Jag tror att det här gäller fotografi också. Ett av de starkaste och mest seglivade fotografiska idealen är bilden av en person som möter världen med nyfiken blick, öppet sinne och kameran över axeln. Happy go lucky. Som Willy Ronis som jag skrev om häromveckan, han som inte ens gick ut för att köpa bröd utan sin kamera. Vem vet vad som kan hända? Bäst att vara beredd. Varje dag blir ett äventyr i miniatyr.
Den här känslan av att befinna sig i livets flod och vara villig att fånga allt spännande och intressant som passerar är själva fundamentet i många fotografiska praktiker. Gatufotografi, till exempel. Mycket av naturfotografin. För att inte tala om semesterfotografer! Herregud vad man går där och hoppas att diverse spännande objekt och situationer ska linjera upp sig så att de kan fångas i en perfekt komposition. (Kan det vara vad semester handlar om i vissa fall? Att det är en önskan att slippa initiera, och bara behöva reagera?)
Det är härligt, för slumpen, i många sammanhang en oönskad gäst, blir plötsligt ens bästa vän. En bundsförvant.
Det finns en lätthet över det här förhållningssättet, och jag tror att det är för att fotografen tillåter sig att reagera och slipper initiera. Först kommer ett stimuli, någonting fotovärdigt dyker upp i synfältet och pockar på uppmärksamhet. En vitsippa, en gatumusikant, en ovanlig motorcykel, en duvhök, en tjej med en papegoja på axeln. Sedan kommer fotografens reaktion – snabbt tänka ut en komposition, hitta en vantage point (å vad jag önskar att vi hade ett bra svenskt ord för det), välja det perfekta ögonblicket. Allt detta utan att störa, helst utan att bli upptäckt. Att man bara har en chans att få till sin bild är en del av tjusningen. Det är skönt att inte kunna göra om, att inte kunna hålla på att pilla i efterhand. Gjort är gjort.
Det enda problemet med reaktiv fotografi är att med tiden tenderar alla bilder att likna varandra mer och mer. Reaktionsmönster sätter sig allt djupare för varje gång de upprepas. Motmedlet är att bryta mönstret och ta initiativet att bli något annat än en observatör som bara reagerar på det som sker. Men det är ett ämne för ett annat veckomejl.
Citatmaskinen
Vecka 2
»Kameran är ett instrument som lär människor att se utan en kamera.«
Dorothea Lange,
(intervju i Los Angeles Times, augusti 1978)
Det här citatet blev jag påmind om nyligen av en gästföreläsare vid en mina kurser, copywritern Christina Knight.
Det är minnesvärt dels för att det kräver lite eftertanke, dels för att det är ovanligt för att komma från en dokumentärfotograf. De talar oftast hellre om hur bilder förändrar betraktarna (och därmed världen), inte om hur kameran förändrar den som använder den. Men det är klart, vid tiden för intervjun hade Lange hunnit fylla 83 och haft tid att reflektera över hur hennes liv formats av hennes yrke.
Jag tror att det Lange säger är sant för många. Jag vet att kameran förändrade mitt sätt att se världen. Ibland undrar jag på vilket sätt min perception skulle ha varit annorlunda idag om jag inte fotograferat aktivt i alla dessa år.
Tack alla som var med på Bildkalaset!
Bildkalaset är genomfört, och för silver- och guldmedlemmar som inte kunde vara med kommer en inspelning upp på denna sida under veckan.