99: Att fotografera är att tämja ett djur.
Effekter av att fotografera, del 6 av 7.
Tidigare avsnitt
- Att fotografera är att titta mindre och se mer.
- Att fotografera är att skapa ett rum för flow.
- Att fotografera är att träna sin kreativitet.
- Att fotografera är att forma sin verklighet.
- Att fotografera är att tänka utan ord.
Introduktion
Allt du intresserar dig för, påverkar dig. I den här följetongen tittar vi närmare på hur ett intresse för att skapa och läsa fotografisk bild kan påverka dig i andra delar av livet.
Kameran gör sig redo att ta bilder, försöker ligga i bakhåll för dem, är på sin vakt mot dem. Denna väntan på någonting, denna apparaturens rovdjurs-karaktär, är central i vårt försök att ge en etymologisk definition av apparatur.
I sin bok En filosofi för fotografin låter det ibland som om författaren, filosofen Vilém Flusser, betraktar kameran som ett djur med egen vilja, som genom sin konstruktion närmast tvingar fotografen att ”fullfölja kamerans program”, att ta en viss sorts bilder.
När jag läste det första gången mindes jag när jag fick min första egna kamera, en Kodak Instamatic. Jag kan ha varit kanske tolv, och väldigt ivrig att ta min första bild. Jag sprang ut för att hitta någonting som var värt att fotografera, och fastnade för en motorcykel som stod parkerad på andra sidan gatan. Jag visste vad jag skulle göra, jag visste att kameran var en maskin för att bevara sådant som är värt att bevara. Jag hade sett hur mina föräldrar fotograferade. Vid den tiden tänkte jag inte på det sättet, men man skulle kanske kunna säga att jag undermedvetet såg kameran som ett ”djur” som ville ha en särskild sorts ”mat”. Mitt första fotoalbum fylldes av motiv som vackra blommor, födelsedagstårtor, klädda julgranar, turistattraktioner och häftiga motorcyklar. Jag matade min kamera med den sortens mat jag tänkte att kameror vill ha.
Flusser såg det som att kameran gör fotografen, ”operatören”, till ett verktyg för att ”förverkliga kamerans program”.
Att bli en seriös amatörfotograf är att vända på rollerna, att sluta se sin kamera som ett vilddjur som vill bli matat, utan som en hund att ta till brukshundsklubben för att lära den att apportera och gå fot utan koppel. Att göra kameran ”till sin”, är för många en givande och utvecklande aspekt av fotografi som förenar teknologi och konst.
Tack för mejl!
Jag har fått ett par mejl sedan sist. Ett som tar upp frågan om var gränsen går mellan minimalistisk och simpel. Det ledde till att jag börjat snickra på både ett träningspass och ett seminarium som berör ämnet.
En annan läsare undrar om jag inte menar ”hjärtats språk” när jag skrev om att tänka utan ord i förra veckomejlet. Till exempel ett varmt leende; en stödjande hand under armen på den gamla damen vid övergångsstället; gester och mimik som uttrycker kärlek. Men det gör jag inte. Jag menar att fotografiet har ett språk som får mig att tänka på ett annat sätt än när jag tänker med ord. Eftersom det tänkandet inte går att klä i ord så kanske man kan uppfatta det som att det är något annat än att tänka. Men det är inte min uppfattning.
Nästa vecka fyller Bildspråkets veckomejl hundra, och i födelsedagspresent önskar det sig insändare av alla de slag — frågor, tips och iakttagelser. Skicka din insändare till veckomejlet@bildspraket.se.
Äta ensam – kommentarsvideo
Tack för alla bidrag till september månads utmaning, Äta ensam. En video med mina kommentarer finns tillgänglig på utmaningens hemsida.
Rött är den första färgen
Jag är orimligt peppad på att se vad ni gör av oktober månads utmaning, som heter Rött är den första färgen.
Veckans bildradiorepris: Färdigsnoozat
Uppstarten till Bildradions bästa år: 2014.