94: Att fotografera är att titta mindre och se mer.

Effekter av att fotografera, del 1 av 7.

Jag har fotograferat seriöst i över 40 år. Med ”seriöst” menar jag att vilja mer än att dokumentera resor och födelsedagar; att ägna hela dagar åt att bara fotografera eller stå i mörkrummet. Till en början var fotografin ett fritidsintresse, men det blev snabbt en del av mitt yrkesliv. Kameran har följt med oavsett jag arbetat som frilansande fotograf, journalist, redaktör eller formgivare.

Det är ingen tvekan om att fotograferandet har format mig, men jag har svårt att sätta fingret på exakt hur. Jag kommer knappt ihåg hur det kändes att inte vara en fotograferande människa. Men ett utvecklingssteg minns jag tydligt; när jag med glädje noterade att jag allt mer sällan blev förvånad när jag granskade mina nyframkallade filmer. Bilderna såg ut som jag förväntade mig. Jag mindes vad jag hade fotograferat med en långt större precision än tidigare.

Vid den tiden hade jag fotograferat intensivt i tre-fyra år. Ofta när jag framkallat mina svartvita filmer eller hämtat färgbilder från labbet så hade jag blivit överraskad av resultatet. Ibland hade det blivit bättre än jag trott, men oftast sämre. Min fotokonst plågades av ovidkommande detaljer, slarvig timing, ogenomtänkta kompositioner och ljus som motarbetade det jag försökte säga.

Men nu gick allt längre tid mellan överraskningarna. Förmodligen berodde det på att jag varit mer närvarande i den fotografiska processen än tidigare. Inga fler flaggstänger som oavsiktligt växte upp ur huvudet på folk. Inga fler ”synd att jag inte fick med händerna”. Mitt fotograferande hade tydligen gjort mig bättre på att snabbt processa visuell information. Jag hade skapat nya mönster för att hantera informationen som mina ögon gav mig.

Jag tänker på det där ibland när jag pratar med elever som mer nyligen börjat intressera sig för fotografi. Ibland frågar jag om fotograferandet påverkat dem utanför själva fotointresset. Det vanligaste svaret är att de ”ser mer”. Att de lägger märke till ljus, färger, former och linjer på ett sätt som de inte gjort tidigare. De säger att världen har blivit intressantare, och ofta också vackrare.

Det är som om den som fotograferar mycket tränar upp sin förmåga att växla mellan två olika seenden; seendet för att överleva och seendet för att uppleva. (En av mina fotomentorer kallade det första för att titta, och det andra för att se. En ganska typisk bildfeedback; ”men Göran, du har ju bara tittat, men inte sett”.)

Det första seendet är en gåva av evolutionen. Dina förfäder använde det för att undvika lejon och hitta ätbara bär. Du använder det för att hitta nycklarna på morgonen, för att inte krocka med någon på väg till jobbet och för att välja lunchrestaurang.

Det andra seendet använder du snarare för att vilja överleva. Genom det upplever du världen, njuter av skönhet och reflekterar över din plats på jorden. Det är det seendet som får dig att ställa en vas med blommor på bordet. Helt onödigt för din överlevnad, men kanske centralt för din lust att leva.

Jag tror att alla kan ha starka synupplevelser. Men jag tror också att det är vanligt att vi stänger av det seendet när inte situationen påkallar det. Vi använder det sättet att se när vi vet att vi ska förvänta oss en skönhetsupplevelse. När vi tittar på en vacker oljemålning, eller en bukett med blommor. Men i vardagslag stänger vi ofta av det.

Det får mig och tänka på Washington Posts omtalade experiment, då de bad den världsberömde violinisten Joshua Bell att spela i tunnelbanan (i Washington DC) på sin Stradivarius, värd tiotals miljoner. Under de 45 minuter som Bell spelade passerade 1097 personer. 27 personer gav honom pengar, och bara sju stannade och lyssnade (varav en kände igen honom). Nu är det ju svårt att veta om människorna i tunnelbanan hade så bråttom och inte hann stanna, men jag tycker ändå att det är rimligt att anta att många fler skulle ha stannat om någon upplyst dem om att violinisten tillhörde världseliten.

Ofta behöver vi veta när vi förväntas uppleva någonting särskilt intressant. När vi ser en tavla på en utställning, eller en bukett blommor på bordet. Men när du börjar fotografera seriöst så måste du använda ditt upplevelse-seende mer aktivt, och i andra situationer. Du börjar titta på världen för att se den och upptäcka bilder som kan gömma sig nästan var som helst. I allra första början så ser du kanske bara ett motiv i taget, men när du hållit på ett tag så upptäcker du att bra bilder ofta handlar om relationer mellan olika motivdelar. Så du tittar efter motiv som samspelar i världen runt omkring dig.

Du blir medveten om vilken avgörande roll ljuset har i en bild, och du börjar göra större skillnad på olika sorters ljus. Och du börjar intressera dig för andra fotografer, och med tiden får du ett helt bibliotek av olika sätt att se världen, och plötsligt en dag lägger du märke till en garageport halvt gömd bakom en häck som ser ut som ett fotografi av Gerry Johansson.

Med tiden inser du att världen egentligen är ett konstverk, och att det som du gör med din kamera är att du väljer ut små, små utsnitt av det.

Veckans bildradiorepris: Moa Karlberg och Martin von Krogh

Vi fortsätter att gräva i gamla poddar, och har nått maj 2013. Vill inte höja de här avsnitten, för jag tycker att podden tappar i intimitet när den är inspelad på en scen. Men lärorikt var det.

Nästa vecka är Hannah Goldstein tillbaka i podden, i det vi döpte till ”jobbiga avsnittet”.

Kanske bli guldmedlem i höst?

Det finns lediga platser i Bildspråkets feedbackgrupper, som träffas en gång i månaden. Du kan prova att vara med i en utan att förbinda dig till mer än en månad i taget.

I en av Görans grupper finns just nu 4 platser lediga, och i Hannah Goldsteins grupp 3 platser. Perfekt för dig som vill locka med dig en vän.

Här kan du läsa mer om vad det innebär att vara med i en feedbackgrupp.