92: Konst är att ta trapporna istället för hissen

Det var kul att skriva sommarens följetong om konst, och det ledde till lika många frågor som svar. Till exempel vad som skiljer konst från annan kultur. Särskilt tänkte jag på det breda spektrum som brukar kallas ”populärkultur”.

Först tänkte jag att konsten skiljer sig från populärkulturen genom att göra anspråk på att förändra sin publik. För att ”förstå” en banan med silvertejp som ”konst”, måste betraktaren styra om synapserna i sin hjärna. Gamla invanda tankar räcker inte till. Konsten blir ett kognitivt träningsredskap, med vars hjälp du kan träna dina associativa muskler, och därmed förändra dig själv.

Populärkultur har i regel lägre trösklar; du behöver inte dra om dina synapser för att förstå Sex and the City. Den har inga ambitioner att förändra sin publik. Om konsten är ett gym, så är populärkulturen en mysig beanbag. Så tänkte jag ...

... i ungefär fem minuter, tills jag insåg att mina största tranformativa kulturupplevelser lika ofta kommit från populärkultur som från konst. Och även om det är svårt att hitta konst som presenteras som ”underhållning”, så finns det mycket konst som är bekräftande och inte kräver att publiken tänker nya tankar för att förstå den, utan snarare stärker de tankar betraktaren redan har — till exempel uttalat religiös och politisk konst.

Det kanske ligger någon sanning i att samtidskonsten vill förändra och utveckla sin publik, och att mycket populärkultur är mindre utmanande. Men undantagen är så många att det är vanskligt att göra det till en tumregel.

Do it yourself-narrativ

Jag tänkte vidare. Bortsett från scenerna (konst på Moderna Museet, populärkultur i Globen) var den mest slående skillnaden jag hittade graden av berättande. I populärkulturen står den linjära berättelsen stadigt i centrum. En film, en teveserie, en dansbandslåt, en serietidning, en deckare — alla har de en början och ett slut, och för det mesta finns en karaktär att identifiera sig med. Alla som vuxit upp med populärkultur har vant sig vid att berättelsen är meningen. Lätt som en plätt, bara att ersätta Bamse med Leonardo diCaprio och Vargen med Cate Blanchett.

Konst, däremot, är sällan storydriven på samma sätt. En tavla av Piet Mondrian har ingen början och inget slut. Ingen saga döljer sig i Marcel Duchamps urinoar. I den mån konstmusik har ett narrativ, så är det långt mer subtilt än när Johnny Cash sjunger om hur han oväntat stöter på sin far som, innan han övergav familjen, döpte honom till flicknamnet ”Sue”.

Well, it was Gatlinburg in mid-July
And I just hit town and my throat was dry
Thought I'd stop and have myself a brew
At an old saloon on a street of mud
There at a table, dealing stud
Sat the dirty, mangy dog that named me Sue

Min mamma lyssnade mycket på Johnny Cash när jag växte upp, och när jag var gammal nog att förstå texten så tänkte jag mycket på A Boy Named Sue. Var faderns skäl att döpa sonen till Sue rimliga? Hade jag i samma situation kunnat förlåta min far som berättarjaget Sue förlät sin i slutet? Berättelsen var en dörr till många tankar.

Konst saknar oftast den typen av tydliga berättelser, och det är kanske därför många upplever konst som ”svårare” än populärkultur. Konstupplevelser kräver i regel arbete. Genom arbetet blir du mer van att skapa mening av det du ser, vilket gör att du kan ta dig an fler olika typer av konst. Det är en aquired taste, förvärvad smak, som man brukar säga.

Med detta sagt, det behöver inte vara så att konst blir svår för att den inte är linjärt berättad. Det finns till exempel ingenting ”svårt” med Leonardo da Vincis Mona Lisa (ca 1505), jämfört med att försöka hänga med i handlingen i John le Carrés spionroman Tinker Tailor Soldier Spy (1974). Det är kanske rent av så att avsaknaden av narrativ är en av de bästa kvaliteterna med Mona Lisa. Alla kan väva in sin egen betydelse i hennes mystiska leende.

Tar du hissen eller trapporna?

I all kulturkonsumtion — oavsett den kallas konstnärlig eller folklig — finns en tidsaspekt, en utveckling. I populärkulturen finns rörelsen i regel inbyggd i själva uttrycket — först händer det, sedan det och till sist gifter de sig. Du blir guidad, och behöver inte skapa meningen, bara förhålla dig till den (varför valde hon inte den andre istället?).

När du ser på konst så är du mer utlämnad till dig själv. Ofta finns ingen snitslad bana. Vad är meningen? Bestäm själv. Du, betraktaren, står för rörelsen framåt. Resan börjar med att du försöker förstå vad du ser. Vad vill verket? Du tittar mer, tänker. Kommer fram till något. Det blir din berättelse. Kanske är du helt ensam om den.

Notering

Bilderna på hundarna kommer från Adobe Stock.

Seminarium nu på söndag!

Du som är silver- eller guldmedlem, var med på seminariet på söndag. Det handlar om vem som kan göra konst, och det knyter ihop sommarens sju veckomejl på konsttemat. Läs mer här!

XX: Vem kan göra konst?

Söndag den 20 augusti 2023, klockan 10.

BildspråketGöran Segeholm

Veckans bildradiorepris: Stina & Fjellis

Den här veckans bildradiorepris är en inspelning från Fotografiska i mars 2013. Jag träffar fotograferna Christer ”Fjellis” Fjellman och Stina Brockman. Eftersom det är en liveinspelning så är ljudkvaliteten lite sämre än normalt.

🎙️ 44: Göran med vänner — Stina och Fjellis

För er som gärna vill lyssna på Christer ”Fjellis” Fjellman och Stina Brockman, men inte kunde ta er till Fotografiska i Stockholm – här kommer hela samtalet som podcast på Bildradion.

BildspråketGöran Segeholm