Bildspråkets sommarföljetong, del 6 av 7

Tidigare delar

1. Konst är ett hantverk.
2. Konst är mode.
3. Konst är andlighet.
4. Konst är en utmaning.
5. Konst är en upplevelse.

Del 6. Konst är en utmärkelse.

Vad är det som gör att konstnären Maurizio Cattelan kan silvertejpa upp en banan på en vägg (verket Comedian, 2019) och sälja den för över en miljon kronor, medan det enda som händer om du gör samma sak är att du förstör din tapet?

Och varför kan inte du köpa ett helt vanligt serietillverkat schackbräde, utnämna det till ett konstverk så att dess värde med tiden ökar med en sisådär 25 miljoner kronor, när Marcel Duchamp kunde göra det? (Verket Schackbräde, 1937, sålt på Christies i New York för 2,6 miljoner dollar 2011.)

För att kunna förklara varför en banan med silvertejp är värd en miljon kronor medan en annan banan med silvertejp mest väcker irritation hos resten av familjen måste vi skapa en teori. Och det är precis en sådan teori som konstkritikern och filosofen Arthur Danto planterade ett frö till med sin essä Konstvärlden 1964. Danto slog fast att ett objekt bara kan bli konst om det godkänns av ”konstvärlden”. En annan konstkritiker, George Dickie, vidareutvecklade Dantos resonemang och skapade tio år senare den institutionella konstteorin. Den går ut på att det inte är någon egenskap inneboende i ett verk som avgör om verket blir ”konst” eller inte, utan vem som presenterar det som konst. Kort uttryckt:

Konst är det som konstvärlden anser är konst.

Denna mystiska ”konstvärld” är summan av alla människor som är verksamma inom konstfältet — intendenter, curatorer, gallerister, teoretiker, kritiker, samlare, konsthandlare och för all del även konstnärer. Gruppen är informell och odemokratisk — mest inflytande har de som företräder stora institutioner, framgångsrika kritiker och teoretiker samt de rikaste konstsamlarna.

Den institutionella konstteorin beskriver en värld där en enskild konstälskare har mycket svårt att avgöra om ett konstverk bör anses vara viktigt eller värdefullt bara genom att se själva verket. Betydligt viktigare är vem som gjort det, vilken institution som har visat det och i vilket sammanhang. (Systemet är inte helt olikt det som råder i en vanlig grundskoleklass, där det finns en grupp ”populära elever” som till synes godtyckligt dikterar vad som är ”inne” och inte. Men i konstvärlden är trögheten större.)

Hur kom vi hit?

Från Botticellis målning Venus födelse, som illustrerade det första avsnittet i vår sommarföljetong, är steget till en upptejpad banan ganska långt. Hur kom vi egentligen dit?

Västvärldens första definition av konst tillskrivs filosofen Sokrates. Han menade att konst är en imitation av verkligheten och jämförde, något nedsättande, konstnären med en spegel. I över 2000 år var Sokrates konstsyn dominerande. Konstnärerna strävade efter att göra allt mer exakta, men samtidigt estetiskt tilltalande, avbildningar av verkligheten. Även när motiven var överjordiska, som änglar eller gudar, så framställdes de så att de liknade något betraktaren kunde ha sett med sina egna ögon. Det krävdes stor kunskap och hantverksskicklighet att göra konst, men det var inte svårt att bedöma konst. Alla kunde med sina egna ögon avgöra om ett konstverk var ”bra” eller inte.¹

Men så kom fotografin vid mitten av 1800-talet. Eftersom samtiden tyckte att det var ohållbart att kalla varje fotografi för konst (även det enklaste fotografi var en näst intill perfekt imitation av sitt motiv), så behövdes en ny definition. Samtidigt började målande konstnärer söka sig bort från rena avbildningar. En lång rad nya rörelser uppstod — som impressionism, kubism, abstrakt expressionism och hard edge painting för att nämna några. Dessa nya sätt att göra konst utmanade konstbegreppet ytterligare.

Saker och ting ställdes verkligen på sin spets när konstnären Marcel Duchamp började presentera serieproducerade föremål som konst, till exempel en snöskyffel med titeln In Advance of the Broken Arm (1915), eller den världsberömda pissoaren med titeln Fountain (1917), signerad med pseudonymen R Mutt. En anonym skribent (möjligen Duchamp själv eftersom texten var publicerad i en tidskrift som han var med och drev) skrev så här om konstverket:

Huruvida Herr Mutt tillverkade fontänen med sina egna händer eller inte är oviktigt. Han VALDE den. Han tog ett föremål ur vardagen och placerade det så att dess användningsområde blev otydligt med den nya titeln och det nya perspektivet — han skapade en ny tanke för objektet.

För att lyckas få in en fabrikstillverkad urinoar i konsthistorien krävdes ett nytt sätt att se på konsten, och det var vad Artur Danto och George Dickie åstadkom med den institutionella konstteorin.

fotnot:

1. Idag är förhållandet det omvända — ur ett rent hantverksperspektiv behöver det idag inte vara det minsta svårt att göra konst, men det krävs speciella insikter och kunskaper för att lyckas förklara varför ett verk är ”bra” och ett annat ”dåligt”. Eller som Arthur Danto uttryckte det: ”För att se någonting som konst krävs mer än ett öga — en atmosfär av konstteori, en kunskap om konstens historia: en konstvärld.”

Vad tycker du?

Om konst är vad ”konstvärlden” anser vara konst, så betyder det att en enskild person inte på egen hand kan avgöra vad som är konst eller inte.

Om du tar den här ståndpunkten nästa gång du diskuterar konst på familjemiddagen — räkna med följande för- och nackdelar:

➕ Fördelar

• Det är enkelt att avgöra ”hur mycket konst” ett verk är. Det är bara att ta reda på var det visats och hur mycket samlare är beredda att betala.
• I en diskussion kan du, om du hamnar i knipa, hänvisa till en välformulerad teori; ”så säger i varje fall George Dickie i Art and the Aesthetic”.
• Om du på ett övertygande sätt lyckas förklara varför en banan med silvertejp säljs för över en miljon kronor får det dig att framstå som insatt och kunnig.

➖ Nackdelar

• Den institutionella konstteorin brukar väcka viss irritation hos folk som hör den första gången. Det är som om den kramar livskraften ur ordet ”konst”.
• Att framhärda i den här ståndpunkten kan därför få dig att framstå som rätt torr.
• Du kan inte längre själv avgöra vad du tycker är konst och inte, för det finns inget tyckande, bara tabeller som visar var ett verk visats och sålts.

Nästa vecka har vi kommit till det sista avsnittet i vår sommarföljetong. Då tar vi en titt på ställningstagandet Konst är ett språk.

Veckans bildradiorepris: Tyska för invandrare

I utforskandet av poddarkivet har jag nått till år 2013 och ett avsnitt där jag och Hannah Goldstein pratar om snorkiga gallerister, behovet av trösklar och lite annat. Här hittar du det.

På den här sidan ser du samtliga avsnitt som är återpublicerade så här långt.

Månadens utmaning — människan och bilen

Augusti månad är här, och med den en ny utmaning från Bildspråket.

Och från och med imorgon, fredag den 4 augusti, finns en video med Görans kommentarer på förra månadens bidrag tillgänglig längst ner på den här sidan.

Nästa seminarium: Vem kan göra konst?

Söndagen den 20 augusti klockan 10 är det seminarium här på Bildspråket, och då får du som är silver- eller guldmedlem på Bildspråket möjlighet att pröva dina egna tankar om vad som är konst tillsammans med andra. Läs mer på seminariesidan, länk nedan.

XX: Vem kan göra konst?

Söndag den 20 augusti 2023, klockan 10.

Göran SegeholmBildspråket