84: En kamera är inte en kastrull

Välj kamera som du väljer jeans

Det händer att folk ber mig om hjälp att välja kamera. Ibland tänker jag att de frågar som om det gällde en kastrull, som om det fanns något test från Råd & Rön som kunde visa vad som ovedersägligen var bäst och vilken som har den ena eller andra legeringen och varför det är himla bra.

Men kameror är inte som kastruller, de är som jeans. Och när du köper jeans läser du inte en massa tester, du går och provar hur de sitter över rumpan, om du får ner mobilen i framfickan, om de är snygga, hur tyget känns mot huden och om de sitter bra i grenen.

En kastrull använder du. Dina jeans bär du. Det är en väldig skillnad. Kameran bär du också, och om du inte lyckats hitta till den känslan än så vill jag uppmana dig att jaga vidare.

Det finns en anledning till att jag tänker på detta just nu. I en bok som jag läser om den inflytelserika fotografen Diane Arbus finns ett utdrag ur ett brev som hon skrev till sin förtrogne vän och älskare Marvin Israel 1960. Bakgrunden är att hon planerar att köpa en ny Nikon, och medan hon väntar har hon fått låna en kamera av Israel¹.

Jag är i stort behov av min nya kamera. Under tiden använder jag bara din, vilket jag tackar för. Den verkar väldigt fin, rent av intellektuell och aristokratisk, men det är som om jag låtsas fotografera. Jag tror inte att jag gör det på riktigt. Jag måste hålla hoppet uppe och FANTISERA om hur bilderna ska bli, vilket jag hatar, och ingenting ser så underbart ut att jag bara vill fortsätta hålla ögat till nyckelhålet för alltid som med den där andra kameran som är en sådan förförisk lögnare där du ser vad du kommer att få, men inte får vad du såg.

fotnot:

1. Jag har försökt att forska fram vilken typ av kamera Marvin Israel lånade ut till Diane Arbus, men misslyckats. Ledtrådarna är att den inte tycks vara av spegelreflextyp och att Diane uppfattar den som ”intellektuell och aristokratisk”. Jag tänker mig att det skulle kunna handla om en Leica mätsökarkamera.

Lars Tunbjörk; Lettland/Latvia/Latvija

Det har kommit ut en ny bok med bilder av Lars Tunbjörk. Boken heter Lettland/Latvia/Latvija, och bilderna tog Lars Tunbjörk 1996, alltså bara tre år efter hans stora genombrott med sverigeskildringen Landet utom sig.

I Landet utom sig framstår Tunbjörk många gånger som en osynlig berättare. När jag bläddrar i Lettland blir det tydligt hur fritt han kunnat röra sig med sin kamera i Sverige, hur obemärkt. I Lettland är han lika främmande för människorna som de är för honom. Ofta har de ställt upp sig för att låta sig bli fotograferade av den tillfällige besökaren, resultatet är inte helt olikt vad Rineke Djikstra brukar åstadkomma, men Lars Tunbjörk har fler sekundära blickfång. Inom bildjournalistiken kallas sådana här uppställda bilder ibland för ”gubbabilder” och anses vara tråkiga och fantasilösa. Men Tunbjörks uppställda porträtt är annorlunda. Genom sin lyhördhet för ljus och färg och sin osvikliga förmåga att backa och komplettera porträtten med intressanta bildelement lockar han läsaren att väva en historia där han även är med själv, till exempel genom att han inte ryggar för att ta med sin egen skugga.

Jag har många genomläsningar kvar innan jag vill sammanfatta ett omdöme om boken, men så mycket kan jag säga att med tanke på kriget i Ukraina och det aktualiserade hotet från Ryssland känns den brännande aktuell trots att bilderna är 27 år gamla.

I och med utgivningen av den här boken visas bilderna från Lettland i sin helhet för första gången.

Du kan inte två gånger stiga ned i samma flod; fortsättning

Läste om förra veckomejlet och såg att jag kunde ha uttryckt mig lite tydligare om vad jag menade — även om du skulle kunna återuppleva ett minne i minsta detalj, så skulle du ändå inte uppleva vad du upplevde då eftersom du inte längre är samma person. Bättre att låta den första kyssen förbli så magisk som den kändes då, än att uppleva den på nytt och jämföra den med alla andra kyssar.

Veckans bildradio  

”Han är en man som bedömer andra efter vilka skor de har.” I veckans bildradio, som är ett samtal mellan mig och Hannah Goldstein inspelat 2012, får du veta vilken fotograf som sa detta om vilken fotograf. Ramverket är att vi försöker hitta kostråd för vad en fotografiläsare bör titta på för att få en fullvärdig måltid.

Jag säger i avsnittet att jag tycker att Lars Tunbjörk är kall. Sedan dess har jag ändrat mitt sätt att se på och prata om Tunbjörk. Jag tycker att han är saklig, vilket är lätt att förväxla med kyla. Men hans ärende — att hjälpa dig att se världen klarare — gör honom i högsta grad varm.

Podcasten Bildradions arkiv är öppet för dig som är betalande prenumerant på Bildspråket.

Juni månads seminarium online

Är du silver- eller guldmedlem, men missade juni månads seminarium? Du kan få det näst bästa, vilket är att se inspelningen av presentationen och gruppdiskussionerna.

Bildspråkets månatliga online-seminarier är öppna för dig som är silver- eller guldmedlem på Bildspråket.