Fotograf okänd, *The Fresh View Agent soliciting*, ca 1865.

83: Du kan inte två gånger stiga ned i samma flod

Om minnen och stereobilder.

Göran Segeholm

15 jun 2023

Finns det några ögonblick i ditt liv som du skulle vilja återuppleva? Alltså inte bara minnas, utan i minsta detalj uppleva en gång till? Första gången du kickstartade din kusins moped och körde själv flera varv runt gården? När du sprättade upp ett anonymt kuvert som någon smugit ner i din skolbänk, och det var från din hemliga kärlek som frågade chans? Ditt barns första steg? Din studentfest?

Jag frågar för att jag under veckan hängt på Youtube och lyssnat på vittnesmål från människor som fått förhandsprova ett så kallat VR-headset som ska vara alldeles särskilt extra immersive¹ med högupplöst bild och ljud i stereo. En youtubare som fick se en vilt främmande familjs barnkalas säger att ”upplevelsen var så intim att jag instinktivt backade. Det var som att kliva in i någon annans minnen”. Andra youtubers hade liknande upplevelser — ”det var som att vara där” och ”det här ger oss helt nya möjligheter att återuppleva viktiga ögonblick.”

Sådana där vittnesmål får mig att tänka att jag kanske gjorde fel som bad besökare på mina barns dop att inte fotografera. Och om de inte kunde hålla sig; att fotografera mycket diskret och absolut inte visa mig bilderna efteråt.

Så här i efterhand kan jag tycka att det kanske var lite själviskt av mig, med tanke på att mina barn på grund av mig aldrig kommer att få se några fotografier från sina dop. Men jag är av uppfattningen att de klassiska stora händelserna — begravningar, bröllop, dop, femtioårsfester — inte ska fotograferas. De minnena vill jag låta förbli inre bilder som kan låta sig formas om av tiden. I mitt fotoalbum står det vardagliga i centrum, gärna sådant som jag inte ens skulle lagt märke till om det inte blivit fotograferat.

Jag har all respekt för er som inte håller med. Men betänk Herakleitos 2500 år gamla visdomsord; Man kan inte två gånger stiga ned i samma flod. Du kan inte uppleva samma sak två gånger, inte ens med hjälp av världens mest högupplösta VR-headset. Varför ens försöka?

fotnot

den svenska översättningen av immersive är uppslukande, och jag tycker inte att den täcker in hela betydelsen av ordet.

Tredje gången gillt?

Nyckeln till varför den nya VR-tekniken uppfattas som så uppslukande är dels att den bygger på ett bildbetraktande utan störningar — bilden tar upp hela läsarens synfält — dels på att bilderna är stereoskopiska och därmed förmedlar en känsla av djup.

Om superavancerade 40000-kronors headsets till slut blir det som gör stereobilden till standard (på samma sätt som stereomusik är mer standard än monomusik) så skulle det vara tredje gången gillt.

För det är inte första gången som folk blir betagna i att titta på stereoskopiska fotografier genom ett slags ”headset”. Under andra halvan av 1800-talet och en bit in på 1900-talet var stereobilder oerhört populära bland dem som hade råd, de såldes i miljontal. Så här beskrev fotografen och skribenten Oliver Wendell Holmes 1859 sin upplevelse av att titta på stereobilder genom ett stereoskop:

[...] producerar en drömlik exaltering av ämnet, en sorts clairvoyance, i vilken vi tycks lämna kroppen bakom oss och segla iväg till den ena märkliga scenen efter den andra, som andar.

Stereoskop á la 1850-tal och anaglyfiska glasögon á la 1950-tal. Foto: Adobe Stock.

Såsmåningom avtog nyhetens behag och tekniken dog ut, men under mitten av 1950-talet kom nästa våg. Denna gång byggde stereotekniken på anaglyfiska bilder, och betraktningsredskapet var ett par glasögon där det ena glaset var rött och det andra cyanfärgat. Entusiasmen var stor. ”Stereo är framtidens fotografi”¹, skrev en företrädare för Stereosällskapet i Stockholm 1953, och under de 3D-febriga åren på 1950-talet producerades över 50 långfilmer med tekniken. Flera tidningar tryckte 3D-bilder, däribland Svenska Dagbladet.

Ändå kan jag inte påminna mig ett enda stereofotografi som fått en framträdande plats i fotohistorien. Vad som händer i framtiden, tja det får framtiden utvisa.

fotnot

Bo Vesterlund i Nordisk Tidskrift för Fotografi, 1953.

Stereoskopisk cringe

Jag vet inte vad ni tror, men något säger mig att det är en tuff uppförsbacke att få alla i familjen att hålla ett straight face medan pappa spänner på sig sitt headset för att ta några sköna, avspända, tredimensionella snapshots med Apples nya stereofotokamera (som också är ett VR-headset).

Årslång kurs på Fotografiska får ytterligare en start

I våras startade jag en fysisk kurs tillsammans med Fotografiska i Stockholm. Det är en kurs som består av tolv träffar med lika mycket fokus på att läsa bilder som att göra bilder.