80: Du och jag hör ihop med allt

Det finns ingenting i hela världen som jag inte på något sätt hör ihop med. Luften jag andas är samma luft som människor andades för tusen år sedan. Atomerna som utgör beståndsdelarna av min kropp har tidigare varit beståndsdelar av andra kroppar. När jag äter ett äpple blir en del av äpplet en del av mig. Bokstavligen. Någon liten beståndsdel av äpplet används som ett byggblock för en liten detalj i någon av kroppens 37 biljoner (37000000000000) celler.

Så när ni ser mig komma gatan fram så ser ni ett hopkok av gud vet vad — knäckebröd, sparris, räkor, risnudlar, mjölkchoklad, svarta vinbär och kopiösa mängder kaffe. Mycket av det jag äter och dricker har färdats långväga innan det blir en del av en fotolärare i en ovanligt liten storstad i Europas nordliga utkanter.

Språket som jag använder för att debattera med meningsmotståndare består av ord som andra laddat med innehåll och mening genom att använda språket och hålla det levande. Många ord i min vokabulär har en mångtusenårig historia, så djup att den är omöjlig att spåra till ursprunget.

Mina käraste värderingar — som den om att jag föredrar demokrati framför envälde — är inget jag kommit på själv. Det är idéer som vårdats, slipats och utvecklats av många generationer före mig.

Jag tycker att det är viktigt att komma ihåg allt det här. Därför ägnar jag mig ibland åt en sysselsättning som går ut på att tänka på hur allt hänger samman. Det är (naturligtvis) inte en idé som jag kommit på helt själv, fröet hämtade jag ur Robert M. Pirsigs kultförklarade roman Zen och konsten att sköta en motorcykel (1978, Alba förlag), närmare bestämt ur episoden där universitetsläraren Phaedrus ger en student med skrivkramp i uppgift att begränsa sitt ämne till att skriva 500 ord om en av tegelstenarna i stadens operahus. Det fungerade.

Nåväl, min övning kräver varken en tegelsten eller 500 ord, så här går den till:

Allt hänger samman

En anspråkslös tankeövning som inte har något facit. Du kan göra om den med en och samma bild många gånger, och mentalt hamna på helt olika platser varje gång.

1. Välj ett fotografi

Ta ett fotografi som du inte tycker har så mycket med dig att göra. Kanske rent av ett som föreställer något som du känner ett visst avstånd till. Det kan vara en bild du tagit själv, eller någon annans. Den kan vara ny eller gammal.

2. Hitta länkar mellan ditt liv och bilden

Ägna tio minuter åt att knyta samman bildens innehåll med ditt eget liv, med dina egna minnen och erfarenheter. Prova gärna att skriva medan du tänker, många tycker att det gör processen lättare.

3. Sammanfatta i text

Om du har lust och energi, skriv rent dina anteckningar.

Genom att göra den här övningen lite då och då tränar du på att se samband, att göra okonventionella konnotationer mellan det ena och det andra.

Nästa seminarium för silver- och guldmedlemmar, söndagen den 18 juni kl 10, inleder vi med att ge alla en chans att berätta om hur de hänger samman med den här fina bilden. Jag tror att det kan bli ett intressant samtal.

Huvudämnet för seminariet är dock ett annat. Det handlar om begreppsparet ”image makers / image takers” som ibland används för att bättre förstå olika fotografiska metoder. En typisk image taker är en person som först träffar på sitt motiv, och därefter fattar sina kreativa beslut. En image maker är en person med en mer detaljerad plan, en som fattar kreativa beslut innan mötet med motivet.

Så långt allt väl, men på juni månads seminarium ska vi försöka ge den där axeln lite fler gråskalor.

Det var lite sorgligt att återbesöka veckans avsnitt av Bildradion, för Pawel Flato rycktes bort från denna jord alltför tidigt och finns inte längre bland oss.

Till min glädje noterade jag att hans tänkvärda blogg om bildjournalistik fortfarande finns online. Länken hittar du på sidan för veckans episod.

Temat för månadens utmaning är vila, och brevlådan för att skicka in bidrag är öppen till och med torsdagen den 1 juni kl 08.00.