41: Konstfoto, fotokonst och avgrunden däremellan

Läser två rapporter från årets fotofestival i Arles. Av en händelse nämner båda texterna samma utställning; Sneg (snö) av den slovenske fotografen Klavdij Sluban (f. 1963). Den ena texten beskriver utställningen som särskilt sevärd, den andra som ett exempel på något som känns ”oreflekterat" och ”sökt”.

Det mer negativa omdömet kommer från konstnären och kritikern Sonia Hedstrand, som skriver så här i Dagens Nyheter den 21 augusti:

Det finns en hemlig avgrund mellan fotokonst och konstfoto. Den fotobaserade konsten diskuterar och kämpar med mediets olika funktioner och historiska belastning. Det så kallade konstfotografiet framstår tvärtom ofta som oreflekterat. Konstfotografiet förordar en estetik där upplösning, estetiskt ljus och en förenklad föreställning om ”närvaro” räcker. Som i slovenske Klavdij Slubans ”Snö”; underexponerade bilder som känns sökta.

När jag läser Hedstrands distinktion mellan ”fotokonst” och ”konstfoto” så känns det som om jag fått en ny leksak. Det sista ordet i sammansättningarna är det viktigaste. En burfågel är en fågel, inte en bur. En fågelbur är inte en typ av fågel, utan en bur utformad specifikt för fåglar.

Det betyder att konstfoto först och främst är fotografi, och att ordet ”konst” bara beskriver vilken typ av fotografi, ungefär som naturfoto, gatufoto eller dokumentärfoto. Tyngdpunkten ligger på den fotografiska aspekten, med allt vad det innebär av gråskalor, material, traditioner och annat. Jag kommer att tänka på att många av de tidigaste förespråkarna¹ för att få in fotografiet i konsthallarna var människor som älskade fotografi (kanske mer än de älskade annan konst). För dem var det rimligt att fotografiska bilder skulle få samma respekt i konstvärlden som målade bilder.

På motsvarande sätt tänker jag att Hedstrand menar att fotokonst i första hand är konst. Fotobaserad visserligen, men det är sekundärt. Jag tänker att fotokonst i Hedstrands tappning är det som utövas av konstnärer som uttrycker sig genom fotografi men hårdnackat undanber sig att kallas ”fotografer”. De som hellre pratar om ”linsbaserad konst” än om fotografi och video. Det är som om de är angelägna att skapa ett avstånd mellan sig själva och det traditionella ”konstfotografiet”, det som i Hedstrands text representeras av Slubans Sneg.

Så skapas avgrunden. Vi är inte som ni. Hedstrand kallar avgrunden för ”hemlig”, men det är den inte. Bildskapare på båda sidorna känner väl till den. På ena sidan står de traditionella fotograferna, konstfotografer som ofta börjat sin bana som bildskapare genom assistentjobb, lärlingsplatser och yrkesutbildningar. På den andra sidan står de konstutbildade, de som kommer från Konstfack och Valands och ser fotografiet med akademiska och problematiserande ögon.

Vilken sida Sonia Hedstrand står på framgår tydligt mellan raderna. Hon ger Klavdij Slubans utställning underbetyg eftersom den ”bara” är konstfoto, och därmed (underförstått) oreflekterad till skillnad från fotokonst som är smartare och kan ”diskutera”.

Men i den andra texten om Arles som jag läste i veckan, publicerad den 8 juli på Svenska Fotografers Förbunds hemsida, lyftes Sneg fram som en av fotofestivalens behållningar. För det positiva omdömet står Jonas Berggren, utbildningsledare och lärare vid den yrkesinriktade Nordens fotoskola. Så här svarar han på skribenten Jenny Morellis fråga om vilka utställningar han uppskattat mest:

– Jag gillade bland annat Klavdij Slubans arbete ”Sneg”, en samling svartvita bilder från nästan tjugofem års resor genom ett stort antal länder. Sneg betyder snö på slovenska och det är just snön som binder ihop berättelsen i det väldigt poetiska och inspirerande arbete Klavdij Sluban visar.

Berggrens ordval, ”poetisk” och ”inspirerande”, är omdömen som ofta används på de traditionella konstfotografernas sida av Hedstrands avgrund. På den andra sidan avgrunden är ord som ”undersökande”, ”utforskande” och ”dekonstruerande” mer uppskattade.

För egen del undrar jag om det verkligen måste finnas en avgrund mellan traditionella, fotografiälskande fotografer och akademiskt utbildade konstnärer. Hur länge ska vi anta att en kärlek till det fotografiska mediet utesluter ett analytiskt och kritiskt förhållningssätt till bild? Väntar med spänning på brobyggarna.

fotnot

1. Jag tänker då på sådana personer som Henry Peach Robinson (1830–1901), Julia Margaret Cameron (1815–1879) och i Sverige Henry B. Goodwin (1878–1931). Och det finns hundratals fler.

Hör av dig!

Om du gör en reply på det här mejlet så kommer svaret direkt till mig. Jag läser allt. Har du några egna erfarenheter av den här avgrunden? Känner du till några fotografer som du uppfattar som brobyggare? Skriv!

Konstnären Hannah Goldstein, som också leder två feedbackgrupper här på Bildspråket, håller sin populära fyradagars workshop How long is now i Berlin i höst. Du får lära dig lite mer om staden, se lite konst, gott om tid att fotografera och professionell feedback på det miniprojekt som du uppmuntras att genomföra. Här kan du läsa mer.

Min mamma hade en imponerande samling prydnadsugglor. Jag tror att de påminde henne om att kunskap och analys ibland är en bättre vägvisare än känslan.

På min väns datorskärm står en noshörning i plast. Den påminner henne om att ibland är det bara att böja ner huvudet och köra på. Vara envis. Inte ge med sig.

På gatan nedanför passerar en bil som är dekorerad med bilden av en jaguar, som om ägaren till denna maskin av metall, gummi och läder egentligen ser sig som ett kattdjur som kan klättra i träd.

Den här veckan fotograferar vi alla totemdjur vi ser.