Bildspråk kan inte formulera teorier

Jag har alltid sett mig som en person som uppskattar konst, men ibland undrar jag. Häromdagen provade jag att sätta ordet "konst" framför andra ord för att se vilket jag tyckte var mest lockande — med eller utan "konst"?. Ville jag lyssna på "konstmusik" eller "musik"? Musik, helt klart. Vara med i ett "konstsamtal" eller ett "samtal"? Samtal alla dagar i veckan. Till sist: "konstfotografi" eller "fotografi"? Tills vidare säger jag pass på den.

För tio, femton år sedan hade jag förmodligen valt allt med "konst" i förledet. Men sedan dess har jag blivit allt mer avig. Kanske för att jag när en allt starkare misstanke att mycket av samtidskonsten är ute efter att uppfostra mig. Långtifrån all konst, gudbevars, men tillräckligt mycket för att gnaga och skava. Tillräckligt för att driva mig till att skriva den här texten.

Jag brukar säga till elever och studenter att det finaste konstfotografi kan göra är att bjuda in sina betraktare att vara med och skapa dess mening. Men ofta bjuder samtidskonsten in med armbågen. Istället för att inleda ett samtal, håller den en monolog. Inte sällan handlar denna monolog om hur problematiskt allting är med fotografi och representation, och varför det är meningslöst att säga någonting alls eftersom allt är sant och ingenting är sant.

Det jag skriver nu är baserat på egna erfarenheter, och jag medger att jag raljerar en smula. Men det gör mig frustrerad att allt är så uttänkt ner till minsta detalj att läsarens tolkning saknar både mening och relevans. Övertänkt rent av. Som betraktare förväntas jag ofta läsa långa texter skrivna på torr, akademisk prosa med hänvisningar och referenser. Allt oftare upplever jag att konsten, eller snarare konstnären, är så engagerad i sitt teoribygge att läsaren inte längre är intressant.

Kanske beror det på överkänslighet, men mellan raderna läser jag ofta att jag är för vit, för svensk, för gammal, för mycket cis-man, för mycket medelklass. Att jag har fel erfarenheter för att begripa. Eller att jag är för dum, och faktiskt borde ta och läsa på innan jag öppnar munnen. Det kanske inte är avsikten att jag ska känna så, men den här texten handlar inte om konstnärers avsikt, den handlar om hur jag subjektivt uppfattar en viss typ av samtidskonst.

Och allt det här är fine, jag vill inte tala om för andra hur de ska uttrycka sig. Men det är inte utan sorg och saknad jag vänder er ryggen.

Jag har pratat en hel del med vänner och bekanta om det här de senaste åren, och upptäckt att jag inte är ensam om min upplevelse. "Akademiseringen av fotokonsten" har blivit ett återkommande samtalsämne under luncher och fikastunder. En vän, duktig och erfaren konstfotograf, gick ett program på en välrenommerad utbildning för att slutföra ett projekt. Hen kom tillbaka olycklig, handledaren hade insisterat på att det krävdes mer kontext, och föreslagit att bilderna kanske genom en text kunde kopplas till en teori om antropocen (den nuvarande geologiska epoken, präglad av att människans närvaro påverkar allt på jorden). Men bilderna var redan klara, och byggde helt på estetik. Min vän avstod till slut från teoritexten, eftersom den var en falsk efterhandskonstruktion. Men icke desto mindre rekommenderad av en etablerad handledare.

Min uppfattning (sprungen ur anekdoter, magkänsla och subjektiva erfarenheter) är att teori idag väger så tungt att fotokonstnärer, kuratorer och gallerister är rädda för att låta bilder stå på egna ben. De får inte gå över gatan utan att hålla ett teoribygge i handen. Jens Assurs projekt Privat natur är ett bra exempel. I boken bakas hans, i och för sig fina, fotografier samma med fem långa texter som inte har mycket att göra med bilderna. För mig blir resultatet bara att bilderna förminskas, på samma sätt som en musikartist kan förminskas av att vara förband på ett politiskt möte.

Den mest prestigefulla fotokonsten i Sverige idag fostras av en väldigt akademisk förälder; Akademin Valand vid Göteborgs universitet. Och eftersom ett universitet bara ska ägna sig åt validerad kunskap och forskning, så läser morgondagens fotokonstnärer väldigt mycket teori om allt möjligt. Det är inget fel med det i sig, men det tycks som om en bieffekt ofta blir att fotografiet underordnas intellektet, och att vi vänjer oss så till den milda grad vid att analysera fotografi att vi glömmer att grejen med bildspråk är att det är ett annat språk än tal och skrift.

All teori är baserad på ord. Bildspråk är inget vidare bra på att uttrycka teoretiska resonemang, vilket leder till att bilderna ofta blir sekundära även i verk som beskrivs som konstfotografi.

I samband med debaclet kring "Vita havet" och "Brown Island" på Konstfack för ett par år sedan skrev konstnären Dan Wolgers en text om att konsthögskolorna inte lyckas rekrytera de fria konstnärer som borde gå där.

Jag anser att det är en sanning att begrunda att konsthögskoleutbildning korrumperar språket.
[...]
De verkligt fria själarna som konstskolor vill rekrytera, eller borde rekrytera, varken kan eller vill delta i det snacket. De varken kan eller vill pressas till att på skoltid formulera sanningar, att avslöja och synliggöra, att problematisera, att skriva rätt, att göra rätt.

Dan Wolgers, Fokus 28/2 2021

Jag kan inte annat än hålla med, och frågar mig om högskolornas akademier verkligen är den bästa uppväxtmiljön för framtidens fotografi.

Kylskåpsutställningen blir ett riktigt bildkalas!

Det är fortfarande två veckor tills jag skickar ut kylskåpsutställningar till alla som är med i Bildspråkets jippo som jag skrev om förrförra veckan, men redan har jag fått in flera superfina bidrag.

Om du är silver- eller guldmedlem på Bildspråket så kan du vara med, och du kommer att ångra dig om du inte är det. Eller i varje fall borde du.

Om fler än tjugo deltar, så gör vi om det igen nästa år.

En sådan som fotograferar

Vecka 19: Hitta ett årsträd

Bakgrund till övningen

Det är märkligt tillfredsställande att göra en bildserie som skildrar ett och samma motiv under ett helt år. Särskilt om motivet står utomhus, och du fotograferar det under alla årstider, alla typer av väderlekar och alla tider på dygnet.

Kérteszgaffeln – nu även som parafras

Vårt äventyr med Kértesz ikoniska gaffel fortsätter. Den här veckan är det Anna Clarén (ja, den Anna Clarén) som bygger vidare. Hon gör dock inte en cover, utan snarare en parafras, vilket kanske kastar in projekt kérteszgaffel i en ny fas. Jag ser framtiden an med nyfikenhet.

För dig som är ny läsare av veckomejlet: Varje vecka som jag får in en ny cover på André Kertész bild Gaffel från 1928 så fortsätter den här avdelningen i veckomejlet.

Vill du att projektet ska leva en vecka till? Skicka in din bild — en cover eller en parafras — till goran@bildspraket.se. Skriv "kerteszgaffel" i ämnesraden.

Veckans poddgräv: Susanne och Göran ger sig på ikonen Salgado

I veckans utgrävning av Bildradions poddarkiv har vi kommit fram till ett avsnitt som, enligt kommentarerna att döma, var ganska omtyckt av lyssnarna. Konstvetaren Susanne Fessé och jag tog oss an mästaren Sebastião Salgados stora utställning på Fotografiska med blandade känslor.

🎙️ 79: Salgado på Fotografiska

Susanne Fessé och Göran Segeholm har inte jättehöga förväntningar när de går på Fotografiska för att se Sebastião Salgados mastodont-utställning Genesis.

BildspråketGöran Segeholm

Fotografiska bjuder på Fotoklubb om att tävla i bild

Nu på söndag, 5 maj, är det Fotoklubb på Fotografiska i Stockholm igen. Ämnet den här gången är fototävlingar, och som vanligt blir det aktiviteter för alla som kommer.

Fotoklubben är gratis för medlemmar på Fotografiska, men om du inte skulle ha årskort så kan du ändå vara med eftersom du läser Bildspråkets veckomejl.

Här är en länk där du kan hämta din gratisbiljett. Men skynda, för det finns bara tio gratisplatser. Först till kvarn vinner.

Åk på workshop i Berlin med Hannah Goldstein

13 – 16 juni håller fotokonstnären tillika bildspråket-läraren Hannah Goldstein sin omtyckta workshop i Berlin än en gång.

Högt tempo och mycket input. Kursen är på svenska med engelsktalande gäster. Läs mer på länken nedan.

Hem | How long is now – ett porträtt av Berlin

How long is now – et