Digital glädje, men jag saknar material och format

Trots att jag följde Eugene W Smiths råd om att ha en bra ljudanläggning i mörkrummet, så trivdes jag aldrig där. Kanske var det för att jag aldrig förlikade mig med lukten från kemikalierna, kanske för att jag ofta arbetade under stress, kanske för att jag trivs i dagsljus. Hursomhelst, när det i början av 2000-talet blev praktiskt möjligt att arbeta helt digitalt så var jag tidigt ute. Och till skillnad från många av mina kollegor har jag aldrig längtat tillbaka till mörkret. Jag är glad över min digitala tillvaro.

Men även om jag trivs vid min arbetsplats med mitt snabba arbetsflöde och min färgkalibrerade skärm så saknar jag materialiteten. På mörkrumstiden kopierade jag mina bästa negativ, och dessa bilder hade en viss typ av yta och, framförallt, en storlek. Jag kopierade stort och jag kopierade smått, och jag använde olika typer av papper för olika uttryck.

Jag blev påmind om detta när jag höll ett seminarium om poetisk fotografi på Fotografiska i helgen. Samtalet kretsade kring hur en bilds fysiska format påverkar upplevelsen när en deltagare citerade någon (jag har glömt vem) som sagt att "varje bild har en bästa storlek". Och det är så sant; formatet är en del av uttrycket.

Det blev jag varse igen bara någon dag senare vid en genomgång i en av Bildspråkets feedbackgrupper. Det var en bild av en vattenvirvel. När jag såg den första gången var det på min surfplatta, och jag tyckte inte att den fungerade så bra. Fotografen hade lämnat in andra som var mycket bättre. Men under själva träffen (som sker digitalt via Zoom) använde jag min stora bildskärm, och bilden blev något helt annat. Några snygga detaljer som gått förlorade på surfplattans lilla skärm kom plötsligt till sin rätt, och bilden blev mycket mer intressant. Några vackra, tunna krusningar som gått förlorade på den lilla skärmen blev ett nytt blickfång som helt ändrade upplevelsen.

Skillnaden mellan en digital bildfil och en fysisk bild påminner om skillnaden mellan skrift och tal; du får fram samma innehåll i skriften, men många nyanser går förlorade. Bildens format och materialitet är ett tonfall, den kan viska eller höja rösten. Den kan vara känslig eller hård.

Jag älskar att tillgången på bilder i vår nya, digitala värld är så stor, att jag kan googla fram en fotograf och få en uppfattning av hur hen arbetar. Men inte är det som att se bilder som har en fysisk existens. Jag kommer inte ifrån en känsla av att en digital bild ännu inte finns. En bildfil känns fortfarande mest som en möjlighet, en ritning över hur en bild skulle kunna se ut.

Så med eller utan mörkrum, jag kämpar på med att låta mina favoritbilder få faktiska mått, sådana som går att ange i centimeter. För varje bild finns det en viss storlek då den kommer som allra bäst till sin rätt, ett papper som gör den mest rättvisa. Och jakten på den perfekta bildkroppen är lika spännande om man arbetar med en skrivare som med silvergelatinpapper i mörkrummet.

Årets bild, fortsättning

För några veckor sedan skrev jag om kritiken mot valet av Årets bild, eller rättare sagt kritiken mot juryns motivering av valet. Sedan dess har fotohistorikern Eva Dahlman också tagit till orda. I ett debattinlägg i Journalisten argumenterar hon för att juryns motivering bortser från alternativa tolkningar av bilden:

Är det inför de vidrigheter soldaten tvingas utstå och begå som han är på väg att sjunka ihop? Här finns grymheterna i Gaza uttryckta på ett indirekt sätt liksom de skriande skillnaderna i mödrarnas möjligheter att sörja, och sörja för, sina barn.

Dahlman påpekar att juryns tolkning inte är den enda möjliga, och att de borde ha uppmärksammat det i sin motivering.

Detta fick Erik Helmersson, ledarskribent på Dagens Nyheter, att skriva en text där han i sin tur kritiserade Dahlmans kritik, och påpekade att inte hennes tolkning är den enda rätta:

Propaganda har bara en tolkning. Konst och journalistik är mångbottnade. Blanda inte ihop begreppen. Och förväxla inte din egen tolkning med sanning.

Man kan undra om Helmersson verkligen läst Dahlmans text, eller bara skummat den. Hon gör inte anspråk på att sitta inne med "sanningen". Men han har rätt i att tolkning och sanning är olika saker. Men det problemet rör inte i första hand kritiken, utan motiveringen, som bygger på en subjektiv läsning, levererad på ett subjektivt sätt.

Personligen kan jag se både juryns och kritikernas sanningar. Men min egen subjektiva sanning är att bilden visar en gammal, förlegad bild av att krig är någonting som utspelar sig mellan beväpnade soldater på ett slagfält, medan mödrar, äldre och småbarn stannar hemma i relativ trygghet. Och så kanske det är ibland, i synnerhet i USAs krig som dominerat krigsskildringarna i populärkulturen i decennier. Soldater är och strider i Europa, i Vietnam, i Korea, i Kuwait eller i Irak. Lidandet på hemmafronten består mest av oro, längtan och sorg.

Och så kan det vara ibland. Men så är det verkligen inte i konflikten mellan Israel och Palestina, och i synnerhet inte för palestinierna.

Seminarium på söndag: Skicka in ett fotofoto!

Söndag den 14 april är det seminarium på Bildspråket. Ämnet den här gången är fotofoto, som förrförra veckans veckomejl handlade om.

Hur mycket fotofoto är din bild? Mät den på seminariet!

För att få till ett så bra seminarium som möjligt vill jag gärna visa lite bilder. Och inte bara det, vi ska mäta deras grad av fotofoto-ighet. Om du är silver- eller guldmedlem och har en bild du vill mäta, skicka in den. Länk på denna sida. Inskickade bilder visas anonymt.

XXVIII: Grejen med fotofoto

Genomförs 14 april 2024.

BildspråketGöran Segeholm

En sådan som fotograferar

Vecka 16: Entropi

Bakgrund till övningen

Det finns fler sätt för världen att vara oordnad, än ordnad. Min kamera kan bara vara hel och fungerande på ett sätt, men den kan vara trasig och ofunktionell på miljarder och åter miljarder olika vis. Nästan allt går mot ett sönderfall, nästan inget går mot en ökad ordning av sig självt. (Med undantag av själva livet — till exempel ett träd eller en människa är exempel på materia som ordnat sig själv på väldigt finurliga sätt. Men det sker till priset av ökad oordning i andra delar av skapelsen.)  

Den här övningen är utmärkt för att stärka din förmåga att komma på bra idéer.

Upprop: Skicka in din Kertész-gaffel

Sedan övningen förrförra veckan (som gick ut på att kopiera André Kertész bild Gaffel från 1928) har ännu en tolkning av Kertész bild har ramlat in. Jag skulle gärna fortsätta att bygga på samlingen under hela året, så fortsätt att skicka!

Veckans poddgräv: Jenny Maria Nilsson

Den här veckan bjuder vi på en intervju med en ovanligt intressant och mångsidig personlighet i fotosverige.

🎙️ 76: Förhöjd ljuskänslighet

Sedan jag för kanske fem eller tio år sedan började följa Jenny Maria Nilssons spår i media – både sociala och andra – har en bild av någon slags modern renässensmänniska sakta vuxit fram.

BildspråketGöran Segeholm