122: Att prata om Pollard är som att diskutera snömannen

Har du lagt märke till hur tyst det är om Hasselbladpriset i år? Det är nästan som om det inte hänt. Ingen i min bekantskapskrets pratar om det. Min konstälskande sambo har inte ännu läst en rad om det i den uppsjö av nyhetsbrev om konst som hon prenumererar på. Svenska dagstidningar har nämnt priset i korthet, men jag lyckas inte googla fram en enda liten notis i stora tidningar som New York Times, The Guardian eller Washington Post.

Inte ens ett enda litet ”äntligen!”. Ska detta verkligen föreställa fotovärldens svar på Nobelpriset?

Men vem är jag att komma och snacka? Jag pratar inte heller om Ingrid Pollard trots att jag lagt nästan en hel arbetsdag på att försöka bilda mig en uppfattning om henne. Jag har tittat på två videointervjuer, läst igenom allt på hennes hemsida, tittat på en inspelad halvtimmes föreläsning om hennes konst. Hon verkar vara juste och trevlig, och hennes konst har ett angeläget ärende.

Ingrid Pollard är långtifrån bara en fotograf. Förutom tre stora motoriserade, medvetet skramliga skulpturer i verket Bow down and very low – 123 (2021), så har hon låtit tillverka porslinsfigurer (eller köpt färdiga, lite oklart) som föreställer pappersbåtar och placerat ut dem i en utställning. Hon har gjort textilkonst och handkolorerat gamla fotografier från Jamaica. Hon arbetar ofta med readymades, som i verket Contenders (1995) där en del av utställningen är saker som boxare använder — tandskydd, vaselin och tvättsvampar — placerade i plastpåsar som är monterade på väggen.

Ju mer jag läser om hur hon arbetar, desto mer inser jag hur svårt det skulle vara att försöka överföra Ingrid Pollards konst från galleriet eller museet till något annat medium. Den är för komplex och materiell. Jag tror att hon behöver utställningsmiljöns vita lugn för att komma till sin rätt. Förmodligen skulle jag tycka om utställningarna, men jag kan inte diskutera dem utan att ha sett dem. Det skulle bli som att sitta och prata om snömannen — något som man hört talas om, men aldrig sett i verkligheten.

Ur det perspektivet var det lättare att få igång ett samtal förr. När William Klein fick Hasselbladpriset (1990), så visste alla mina fotointresserade vänner redan vem det var. Kleins fotografi krävde inte ett galleri, vi hade sett bilderna i tidskrifter och böcker. Samma gällde för Ansel Adams (1981), Henri Cartier-Bresson (1982), Susan Meiselas (1994) och faktiskt de allra flesta fram till 2010. Det var kul att ha sett bilderna på en utställning, men inte nödvändigt. Det gick att bilda sig en uppfattning ändå. Den tidens konstfoto var så mycket enklare att överföra via massmedia.

Men idag är det gallerier och museer som driver på utvecklingen, och de visar gärna sådant som inte går att uppleva annat än som utställningar. Fotografi kombineras med skulpturer, ljudlandskap, avancerad ljussättning och lek med olika format. En liten intim bild på en i övrigt tom vägg kan göra ett fantastiskt intryck, särskilt om den ställs i relation till större bilder. Men effekten går inte att överföra till en bok eller till en bildskärm på en laptop.

Hasselbladstiftelsen har under de senaste 10-15 åren gått allt längre in i denna utställningsvärld. Årets jury bestod till exempel av tre kuratorer, en museichef, en gallerichef och en före detta Hasselbladpristagare som råkar vara särskilt bra på just utställningar (Joan Fontcuberta, 64 soloutställningar på CV:t).

Vi får nog vänja oss vid att det är så här framtiden ser ut för Hasselbladpriset. Många som får det kommer att vara konstnärer som har den vita kuben som sin hemmaplan, och för vilka fotografi bara är en del av uttrycket (eller som konstnären Sophie Calle lär ha sagt när hon fick priset 2010: "Men jag är ju ingen fotograf").

Minst kända pristagaren på 25 år

Så det kanske inte är så konstigt att det är tyst kring Hasselbladpriset. För vad ska vi prata om när vi inte sett vad pristagaren gjort (i varje fall inte på det sätt som det är tänkt att ses)? Jag försökte hitta någon bok att låna, men en sökning på bibliotekens databas Libris visar att merparten av all litteratur som handlar om Ingrid Pollard är utställningskataloger som bara finns på ett enda bibliotek — Hasselbladstiftelsens bibliotek i Göteborg. Inga hemlån.

Inte har vi haft så värst många chanser att se hennes utställningar heller. I Sverige har hon bara visats en gång, i grupputställningen The Politics of Place i Umeå 2002. Enligt databasen Art Facts har hon hittills bara 2 soloutställningar och 37 grupputställningar bakom sig. 26 av dessa har varit i Storbritannien.

Som sagt, för den bredare fotopubliken utanför Storbritannien är Ingrid Pollard inte särskilt känd. På Art Facts rankinglista över konstnärer i världen återfinns hon på plats 10.012, vilket är långt längre ner på listan än normalt för en mottagare av Hasselbladpriset. Av de senaste 25 pristagarna hade alla utom två en ranking bättre än plats 1000 när de fick priset.

Men i höst får vi i alla fall en chans att se en utställning med henne på Hasselblad Center i Göteborg. När vi sett den kan vi äntligen snacka.

Vinnare: Ingen

Veckans snackis i fotosverige har som sagt inte varit Ingrid Pollard och Hasselbladpriset, utan Cato Lein och Svenska fotobokspriset. Lein vann förra året med boken Northern Silence, och nu har det uppdagats att fem av bilderna i boken är avfotograferingar av bilder som Cato Lein köpt på en loppis i Hemse på Gotland. Han fann dem i form av ett bildband gjort på 1940- eller 1950-talet för undervisning om Sverige under stenåldern. Ett par av bilderna har Lein också lagt upp på sitt instagram, samt gjort printar av som visats, och enligt uppgift också varit till salu, på ett galleri i Norge.

Vad ska man säga? Ett dumt upphovsrättsbrott som knappast var värt risken. De fem bilderna var inte centrala, min gissning är att boken skulle haft stora chanser att vinna även utan dem. Men Svenska Fotografers Förbund fattade det enda rimliga beslutet; att frånta Cato Lein priset. Nu har den intressanta situationen uppstått att det inte finns någon vinnare av Svenska fotobokspriset 2023. Lein ska, enligt egen uppgift, återbetala de 40.000:- som utgjorde prissumman.

Det största offret för Cato Leins tilltag är Cato Lein själv, ett förlorat förtroende vinner man inte tillbaka i brådrasket. Det näst största offret är de övriga som var nominerade till priset samtidigt som Lein, eftersom priset borde ha gått till någon av dem. Man kan väl argumentera för att fotografen som blev utsatt för upphovsrättsbrottet, Ernst Manker, också är ett offer. Men eftersom han gick bort för över femtio år sedan så hoppas jag att han inte längre behöver bry sig om dessa världsliga ting.

En sådan som fotograferar

Vecka 12: Selfie–selfie-selfie

Bakgrund till övningen

Självporträtt är kul, och bilder som handlar om bilders tillkomst är kul. Hur skulle detta kunna gå fel?

Ett växthus för idéer. Seminarium på söndag.

Månadens seminarium här på Bildspråket handlar om att odla idéer. Öppet för alla silver- och guldmedlemmar. Läs mer på länken nedan.

XXVII: Ett växthus för idéer

Genomförs 17 mars 2024.

BildspråketGöran Segeholm

Veckans poddgräv: Aha-upplevelser

Den här veckans repris handlar bland annat om hur härligt det är med aha-upplevelser. Med Sussane Fessé.

🎙️ 72: Serie-aha-upplevelse

Hur påverkar kunskap om upphovsmannen och omständigheterna kring en bild själva bildupplevelsen? Göran gräver i frågan med hjälp av konstvetaren och fotografen Susanne Fessé.

BildspråketGöran Segeholm

Månadens träningspass

För dig som är silvermedlem eller med i en av Bildspråkets feedbackgrupper: Träningspasset för april handlar om vatten.

25: Vatten

Rekommenderat träningspass att redovisa i april 2024.

BildspråketGöran Segeholm