120: ”Kukgate” — Hur misstänksam ska man vara?

När konstkritikern Sonia Hedstrand kallar Anders Petersen för "Kuken", så skrattar jag. Bakgrunden är att Petersen, i en roll som gästlärare, ska ha uppmanat elever att "fota med kuken". Även om jag aldrig hört det själv, så låter det inte orimligt. Under hela 1990-talet hörde jag liknande saker från alla möjliga fotografer, och jag tolkade att innebörden var att man skulle "gå på känslan" och "våga utmana sig själv". Det hela var ganska pretentiöst och melodramatiskt, och jag kanske borde ha skrattat åt det redan då, men det gjorde jag nog inte.

Men nu skrattar jag alltså. Hedstrand är brutal, rolig och befriande. Det är underhållande att se någon ge sig på en av svensk fotografis mest tongivande nestorer. Särskilt som mycket fotokritik idag är tam, intetsägande och stryker medhårs. Kanske skrattar jag också lite extra rått eftersom jag personligen tyckte mycket om Petersens tidiga projekt, som Café Lehmitz, och har haft svårt att förlika mig med hans utveckling mot ett, i mina ögon, kallare och brutalare bildspråk.

Hedstrands text, som blivit ett hett samtalsämne i min bekantskapskrets under rubriken "kukgate", börjar som en recension av utställningen City Diary på Hasselblad Center i Göteborg, men går snabbt över till att handla om ett förhållningssätt som hade en stark position i den svenska fotovärlden under 1990-talet och en bit in på 2000-talet. Uppgörelsen är rimlig. Jag tror att det finns ett behov av att få kalla Anders Petersen för "Kuken" ett tag och skratta åt det. Men Hedstrand stannar inte där. Om JH Engström skriver hon att han är "även känd som kopian på kopian". Är han? Det är första gången jag hör det, och jag tänker att den som myntat det knappast är intresserad av bildspråk. Det är väldigt långt mellan Petersens och Engströms olika uttryck.

Hedstrand målar också upp en bild av medelålders, manliga lärare "på Sveriges alla fotoskolor" som stött på sina kvinnliga elever samtidigt som de uppmanat dem att "gå över sina gränser" och "knulla med kameran". Jag har ju ingen aning om vilka manliga lärare Sonia Hedstrand refererar till, men om det gäller "alla fotoskolor" som hon skriver så måste det ju vara många. Eftersom jag känner en hel del fotolärare så blir jag nyfiken på att få veta mer. Men Hedstrand redovisar inga källor.

Det är inte bara medelålders män som får smäll på fingrarna av Hedstrand. Om utställningens curator Angie Åström skriver hon: "aldrig hört talas om, hon verkar inte ha curerat något annat än AP tidigare" Hon nämner dock ingenting om varför detta skulle vara relevant, vilket gör att anmärkningen i mina ögon bara blir en form av insinuant härskarteknik.

Texten slutar med att Hedstrand föreslår en annan utställning, en med bilder av fler manliga fotografer — förutom Anders Petersen också Christer Strömholm, JH Engström samt "några exempel på de höviska epigoner, medelålders manliga lärare som legat med sina hälften så gamla elever på Sveriges alla fotoskolor". Det skulle bli "en generös genomgång från ett århundrade av skrevande kvinnokön sedda underifrån". Utställningen, föreslår Hedstrand, kan åtföljas av en serie feministiska seminarier med rubriken Kukögats 1900-tal — ett farväl till övergreppsestetiken.

Guilt by association

Övergreppsestetik är ett starkt och intressant ord, men vad är det? Det första jag kommer att tänka på är en seglivad trend inom modefotografin, representerad av fotografer som Steven Meisel, Guy Bourdin, Terry Richardson (cancelled sedan 2018 pga verkliga övergrepp) och i viss mån även några äldre modefotografer som till exempel Helmut Newton och hans kvinnor som ömsom står på alla fyra med hästsadlar på ryggen, ömsom blir slukade av krokodiler.

Tyvärr vet jag inte vilka bilder av Petersen som visas på utställningen på Hasselblad Center, men Hedstrands exempel är "ung slank stjärt som kissar i duschkabin", en kvinna som "står naken på en balkong med bh men utan trosor" och en tredje, en "tatuerad donna" som "bresar med benen på en diskbänk".

Dessa motiv kan man tycka vad man vill om, men skildrar de övergrepp? En kvinna som står på balkongen utan trosor? Sonia Hedstrand tycks argumentera för att själva övergreppet är situationen som föregick själva fotograferingen. Hon skriver: "Hur hamnade de förresten i dessa sårbara situationer? Hur fulla, höga eller olyckliga var de egentligen för att gå med på att bli fotograferade näck av Kuken?"

Ja, inte vet jag. Och förmodligen inte Sonia Hedstrand heller. Om någon av dessa kvinnor och män skulle träda fram och berätta om att de blivit utnyttjade av så är det naturligtvis någonting alla bör lyssna på, som när den japanska modellen Kaori anklagade Nobuyoshi Araki för att ha misshandlat henne emotionellt, behandlat henne som ett objekt och vägrat skriva kontrakt. Nu hade jag rätt svårt att ta till mig Arakis bilder redan tidigare, men det blev ännu svårare efter anklagelserna.

Men det kan ju också vara så att inte alla ser detta på samma sätt som Sonia Hedstrand. Att det finns människor som inte har något emot att bli en del av Anders Petersens bildvärld, även om det innebär att visa en naken rumpa. Inte vet jag, och det skulle inte falla mig in att försöka föra dessa människors talan i vare sig den ena eller den andra riktningen.

När jag började skriva den här texten satte jag titeln Kukgate behövs. Nu är jag inte längre lika säker. Jag tror att vi behöver kunna se bilder av mer eller mindre nakna människor i märkliga situationer utan att automatiskt anta att de är resultaten av övergrepp.

Jag älskar att Sonia Hedstrand inte räds att ge sig på ett nationalmonument som Anders Petersen, och jag tycker att hennes ofta läsvärda texter gör världen rikare. Men jag tycker också att vi redan har tillräckligt av misstänksamhet och guilt by association i vår svenska fotovärld. Och kanske bör vi reservera begreppet "övergreppsestetik" för bilder som skildrar övergrepp — iscensatta eller verkliga — och inte klistra det på varje bild som föreställer en naken rumpa fotograferad i en situation som vi inte vet någonting om.

En sådan som fotograferar

Vecka 10: Självporträtt utan dig själv

Bakgrund till övningen

Detta är en övning i att upptäcka indexikala tecken. Ett indexikalt tecken är något som uppstår av aktiviteteten som tecknet pekar på (i det här fallet dig). Till exempel pekar tecknet "björnspår i snön" på björnen som gjort dem. Dessutom tvingar övningen dig att tänka på vilka spår du lämnar efter dig här i världen, oavsett det är spåren av bränt gummi på en parkeringsplats utanför Lidl eller en kärleksfull lapp som du lagt i din partners jackficka.

Veckans poddrepris: If it bleeds it leads

I utgrävningarna av podden Bildspråket har vi kommit fram till maj 2014 och den här intervjun med Ulf Berglund.