113: Häng dom ända in i hörnet
”Jo, det är ett ovanligt sätt att hänga”, säger Karl Erik Jagare när han noterar att jag tittar mot det enda hörnet i hans utställning. Det ovanliga är att två bilder hänger så långt in att man måste stå helt nära en vägg för att se dem ur rak vinkel. ”Men JH vill ha det så”, säger Karl Erik. ”Han tycker att man ska gå nära.”
JH är JH Engström. Han lär vara döpt till Jan Henrik, men jag har aldrig hört någon kalla honom det. Just nu visas en handfull av hans bilder och kontaktkartor på Stockholms Fotoboksantikvariat, som Karl Erik Jagare driver. Det är ganska förtjusande, för antikvariatet är så litet och lokalt, och JH Engström är så stor och internationell. Numera lär han bo permanent i Paris.
Flera gånger har jag hört sägas att JH Engström är det största svenska fotografnamnet internationellt. Genombrottet var fenomenalt. Hans första bok, Härbärge (1998) vann Svenska Fotobokspriset och var väldigt omtalad på sin tid. Hans andra bok, Trying to Dance (2004), blev nominerad till en av fotovärldens finaste utmärkelser; Deutsche Börse Photography Prize. Den kom också med på Martin Parrs lista över 00-talets 30 viktigaste fotoböcker och den fick ett helt uppslag i fotoböckernas bibel The Photobook: A History (vol II). Där står det att den är ett mästerverk, och att den är det för att Engström är så bra på att gestalta gåtfullhet och obeslutsamhet.
Det kan nog stämma. Hans berättelser vinglar ofta hit och dit, mellan lust och tristess, mellan närhet och avstånd. Det är svartvitt och färg, skarpt och suddigt om vartannat. Jag känner alltid att han har en röd tråd i sina böcker, men det är svårt att sätta ord på den.
Men nu hänger alltså några av JHs världsberömda bilder på det här pyttelilla antikvariatet i Stockholm. Inte många tycks hitta dit, och det gör mig både lite bekymrad och lite glad. Bekymrad för att jag vill att fler ska tycka att fotografi är viktigt nog för att sticka in huvudet i antikvariatet, växla några ord med Karl Erik och bilda sig en uppfattning om det där med att hänga bilder ända in hörnet. Glad för att allt inte måste vara storskaligt och pukor och trumpeter, för att sådana här små juveler finns att hitta lite varstans om man letar (eller i mitt fall; om man har en kompis som letar åt en).
En sådan som fotograferar
vecka 3: Den frånvarande fotografen
Ta sedan en ny bild av samma rum, men ta den på ett sätt så att det känns som om det inte fanns någon närvarande när bilden togs, inte ens en fotograf.
När du är klar, låt dina bilder ligga till sig en vecka innan du tittar på dem igen. Se om effekten fortfarande finns kvar, och försök att komma på tre skillnader mellan bilderna som gör att du uppfattar dem så olika.
Följ dessa regler när du fotograferar:
1. Dina bilder ska vara komponerade så att en genomsnittlig bildläsare sannolikt svarar ”ett rum” på frågan ”vad föreställer bilden?”. Det betyder att du måste ha med flera olika beståndsdelar, som till exempel väggar, tak, golv, fönster, dörröppningar, möbler, lampor, gardiner och så vidare. Det måste finnas en balans mellan dessa delar, så att inte en del framstår som betydligt mer central än de övriga.
2. Arbeta bara med val av exponering, skärpedjup, kamerans position och riktning samt bildens utsnitt (som är en följd av objektivets brännvidd). Denna övning ska inte lösas i efterbehandlingen.
Bakgrund till övningen
Inom bildkritik och bildanalys talas ibland om den frånvarande fotografen. Till exempel skriver Geoff Dyer, författare och kritiker, i en text om Dayanita Singh (Hasselbladspristagare 2022) om hennes och Walker Evans förmåga att fotografera rum ”som om rummet fotograferat sig själv”.
Det Dayanita delar med Evans är förmågan att suggerera fram en annan, mer sällsynt, frånvaro: fotografens. Att få det att se ut som om ett rum själv hade fotograferat sig var Evans paradoxala signatur. Genom detta uttryckte han både ett ideal – fotografen som försvinner i sina fotografier – samtidigt som han återvände till mediets ursprung, till William Henry Fox Talbots påstående om en bild som han gjorde 1835: ”This building I believe to be the first that was ever yet known to have drawn its own picture”.
Geoff Dyer, ur See/Saw – Looking at Photographs (2021)
Syftet med den här övningen är tvåfaldigt.
- En chans att undersöka om du, precis som Geoff Dyer, kan uppfatta denna ganska subtila skillnad mellan olika fotografier.
- Få ett tillfälle att reflektera över vad som i sådana fall skapar denna skillnad. Är vissa kompositioner mer ”objektiva” än andra? Det är en väletablerad uppfattning att oskarpa förgrunder ofta förstärker känslan av förstapersonsperspektiv, att vi ser världen genom en betraktares ögon. Finns det mer?
I ett tidigare veckomejl skrev jag mer om detta med fotografens frånvaro.
Bildradion: Hålkameradagen
Den här veckans bildradiorepris handlar om glädjen och tjusningen med att fotografera med den enklaste tänkbara kameran, som du mycket väl kan tillverka själv. Om du börjar snickra nu så hinner du lätt ha en klar till årets internationella hålkameradag, som infaller söndagen den 28 april.
Och om du vill så kan du visa upp dina bilder på The Pinhole Day Website. Webbplatsen skapades 2001, och ser lite ålderdomlig ut. Men den är fortfarande aktiv
Kommentarsvideo om Papper
Sista utmaningen på ett tag är avslutad. Den hette Papper, och silver- och guldmedlemmar kan nu se en video med mina kommentarer om de inskickade bilderna. Skrolla längst ner på denna sida.