110: Plötsligt minns jag hur det var att inte se som en fotograf

Jag läser en roman om en pojke, pojkens mamma och mammans många jävla karlar som passerar revy. Det en sådan bok som är svår att lägga ifrån sig, så det är sent på kvällen och jag dricker rött te. I kapitel två får pojken en egen kamera, blå och gul och gjord av plast. Författaren, som en gång var pojken, skriver om en särskild känsla som uppstår när pojken ska ta en bild och jag, läsaren, kastas tillbaka till min egen barndom och minns någonting av hur det kändes att fotografera innan jag kunde ”se som en fotograf”. Men jag minns det på ett annat sätt än författaren. För honom är fotograferandet förknippat med en känsla av ansvar som han inte trivs med, och det är ”någonting olustigt med evigheten”. Så var det inte för mig, tänker jag, och min läsning stannar upp. Men hur var det då? Plötsligt öppnas en dörr, och där innanför finns minnen, kompletta med de ljud som en Kodak Instamatic ger ifrån sig när man tar en bild eller matar fram en ny filmruta. Och mina händer minns hur flimsig luckan till filmkassetten kändes när den var öppen och att man måste tänka på att inte täcka objektivet med fingret.

Det svindlar en smula att plötsligt färdas ett halvsekel och få kontakt med sin egen pojke. Känslan av att fotografera som pojken är svår att klä i ord. Han lägger stor vikt vid att identifiera sakers viktighet, och på att komplettera. Pojken tycks se sina bilder som samlarkort, troligen baserat på ett ideal hämtat från de hockeykort som han håglöst samlar trots att han egentligen inte är intresserad av hockey. Hans kompisar ska få vara med på en bild var. Han måste ha en bild på huset som han bor i, en på sommarhuset och en bild på farmors hund som han leker med ibland på somrarna. Han fantiserar inte om hur bilderna ska bli när han siktar mot sina utvalda motiv och trycker ner avtryckaren. Han tänker bara på samlingen och på att försöka trycka av mjukt, för det har hans pappa lärt honom; ”som när du skjuter luftgevär.”

Nu har pojken som fotograferade farmors hund alltså blivit vuxen och halvligger i en soffa och dricker rött te och läser en roman. Jag trycker fortfarande av mjukt när jag fotograferar, men numera ser jag ofta bilderna för min inre syn innan de är tagna. Ibland stämmer det med hur det blir, ibland inte. Men jag ser dem i alla fall. Mina motiv är sällan en sak i taget, utan relationen mellan flera saker. Jag tycker om att förvisualisera, och fotograferar gärna oviktiga saker, som ett glas vatten som står på ett bord och arrangerar om solljuset i spännande mönster på bordsduken.

Den vuxne, jag, han som blev fotograf och började skriva och undervisa om fotografi, vet att kameran inte kan fånga ”någon” eller ”något”. Han vet att allt den förmår är att samla in en delmängd av de ljuspartiklar som nyss kom någonstans ifrån (solen, en lampa, ett levande ljus), träffade ett motiv, studsade vidare och flög in genom objektivets glaskonstruktion för att till slut landa på kamerans sensor. Och han vet att om det var en meter till motivet så tog det ljuset en tremiljarderdels sekund att gå från motiv till kamera. Och medan pojken som samlade på bilder av sina kompisar och farmors hund fortfarande trodde att saker och ting kan ha färg, så berusar sig den vuxne fotografen ibland genom att tänka på att ingenting har en färg utom ljus.

Jag lägger ifrån mig boken. Hur mycket har mitt fotointresse egentligen format mig och min syn på världen? Jag kan ”se bilder” även när jag inte fotograferar, och det är en källa till daglig glädje. Och fast jag brukar säga att jag inte minns hur det är att sakna den förmågan, så minns jag det just ikväll.

Allt vi gör färgar oss. Våra förmågor formar oss. Det går att se stora skillnader i hjärnan mellan människor som kan läsa och skriva och de som inte kan det, och forskning visar att människor som lär sig spela trummor ökar sin intelligens, eftersom hjärnan skapar nya infrastrukturer för att klara av trummandet.

Nu väntar jag bara på forskning som kan berätta hur min vuxna hjärna påverkats av allt jag tänkt om fotografi sedan sena tonåren, då jag bestämde mig för att det var mitt öde att bli en sån som fotograferar.

Mörkt, mörkare, mörkast

Så här på årets kortaste dag, den 21 december, så måste jag bara få berätta att det finns områden i det kända universum som ligger så långt från alla stjärnor och galaxer att en människa som vistas där inte skulle kunna se en enda med blotta ögat. Natthimlen (och det skulle alltid vara natt, eftersom där inte finns någon sol) skulle av det mänskliga ögat uppfattas som ett absolut mörker, trots att platserna ligger i ett universum som består av minst 100 miljarder galaxer (vissa tror det dubbla) som består av gissningsvis ungefär 100 miljarder stjärnor vardera i snitt. Så var glad för din natthimmel.

Vårens seminarier

Silver- eller guldmedlem? Uppdatera din kalender med dessa datum. Alltid en söndag, alltid klockan 10.00.

21 januari • 18 februari • 17 mars • 14 april • 26 maj • 16 juni

Söndagens seminarium på video

Tack alla som var med i söndagens seminarium om uppmärksamhet. Om du är silver- eller guldmedlem och missade eller vill se om, så finns filmen på seminariets hemsida.

Nästa seminarium är den 21 januari, och temat är Familj. Mer information i nästa veckomejl.

Säsongens sista utmaning lider mot sitt slut

Bildspråkets månatliga utmaningar är tillgängliga för alla, och den här gången handlar det om att säga någonting intressant om papper. Du som är betalande medlem, från brons och uppåt, kan lämna in ett bidrag. I gengäld får du också se vad alla andra lämnade in. Och du som är silver- eller guldmedlem får dessutom tillgång till en videofil med mina kommentarer kring det inlämnade.

Deadline för inlämning är tisdag den 2 januari. Läs mer på länken nedan.

Ta veckans bildradiorepris på långpromenad i jul

Jag kan inte tänka mig något bättre sätt att lyssna på veckans poddrepris än att ta en härlig långpromenad och lyssna på när Mats Andrén berättar om sitt projekt att gå från Stockholm ända till Sidney i Australien.

P.S.

Boken jag läser är Jävla karlar av Andrev Walden.