107: Boken blir till slut en spegel

Jag läser just nu Niclas Östlinds bok Published: Photobooks in Sweden (2019). I ett avsnitt intervjuar han Anders Petersen. Samtalet kretsar mycket kring Petersens stora genombrott med boken Café Lehmitz, som jag ska återkomma till strax. Först vill jag bara berätta vad Anders Petersen svarade när The Photographers Gallery i London frågade om han ville göra en utställning eller en fotobok, eftersom de inte hade råd med båda.

– Jag sa omedelbart, ”Bok!”
– Varför då?
– För att jag värderar böcker högre som uttryck. De tynar inte bort med tiden, som utställningar gör.

Det är roligt att det är just Anders Petersen som säger det, för den fotobok jag läst flest gånger, gud vet hur många, är just hans Café Lehmitz, svenska utgåvan från 1982. Boken skildrar stamgäster på en bar på mytomspunna Reeperbahn i Hamburg, åren 1968–1970. Alla bokens 65 fotografier är tagna i samma lokal, och alla handlar om människor och relationer. Påfallande ofta skildrar de fysiska kontakter. Folk hånglar, kramas, dansar, tröstar och skrattar. I ett enstaka fall slåss de också.

Den svenska utgåvan har bildtexter, och eftersom jag läst boken så många gånger är namnen välbekanta och laddade med mening. Där är Roxi, Mona, Marlene, Ramona, Rosenkavaljeren, Manni, Wermut, Zwerk och Mutti. De lever alla hårda liv. Några är prostituerade. Någon är på permission från fängelse. Där finns smågangstrar och tjuvar. Och så Ärret, en pensionerad svärdslukare som lever på att berätta om sitt liv och be om allmosor. Alla hittar de något slags hem i gemenskapen på Café Lehmitz.

När man umgåtts med en bok tillräckligt många gånger så blir den till slut en spegel. Första gången jag läste Café Lehmitz var på juldagen 1982. Den gången var läsningen hoppfull och ljus; jag tog Petersens berättelse som ett tecken på att människor har en förmåga att finna gemenskap och hjälpa varandra även när det är svårt och motigt. Jag såg en längtan i boken som jag själv bottnade i. Andra gånger har mina läsningar varit mörkare, boken har periodvis blivit ett vittnesbörd om ett allt mer rationellt samhälle, där en människas värde som individ blir allt svårare att skilja från hennes ekonomiska status.

Den här gången, knappt 41 år efter min första läsning, upptäcker jag att mina tankar främst går till fotografen. Det slår mig att jag sällan tänkt på Anders Petersen när jag läst Café Lehmitz tidigare. Jag letar efter honom i bilderna. Trots att jag som läsare tar emot många blickar som egentligen var menade för honom och hans kamera, så har han varit osynlig för mig. Är det så att jag i min längtan tagit Petersens plats, att jag helt frankt tänkt bort honom för att jag vill ha de där varma blickarna själv? Petersen gav sitt projekt mycket tid, sammanlagt flera månader utslaget på ett par år. Ibland åkte han hem för att framkalla filmer och kopiera. Sedan kom han tillbaka med bilder som han visade på caféet. Han var så trygg i miljön att det hände att han sov i baren, som var öppen dygnet runt.

En text i början av boken skildrar hur Anders Petersen återbesöker Café Lehmitz efter åtta år, tillsammans med textförfattaren Roger Anderson. Nästan inga av de gamla stamgästerna finns kvar. Många har gått bort. Café Lehmitz har blivit kallt och anonymt. Ingen vänder sig om för att se vem som kommer in genom ytterdörren. Gästerna är där för att dricka, inte för att umgås. Jag kan inte låta bli att tänka på att en del av skillnaden kanske beror på att Anders Petersen och hans kamera gjorde stämningen extra varm när han var där. Där kom en 23-åring från Sverige och visade i ord och handling att det som människorna hade på Café Lehmitz, det var värt någonting. Kanske såg de i den unge fotografen någon som mest längtade efter att bli till i någon annans blick. I så fall är det inte så konstigt att människorna möter hans kamera med värme. Och kanske kan det vara så att jag omedvetet inte tänkt på Café Lehmitz som ett fotografiskt projekt, utan sett det som ett familjealbum.

Apropå böcker, nu finns Mobilens tid som digitalbok.

Jo, vi har ju börjat med något som heter Månadens träningspass för feedbackgrupperna på Bildspråket. En del av konceptet går ut på att jag lovat att sammanställa inlämnade bilder, minst en från alla som vill, på något sätt.

Jag började enkelt med att lägga upp bilderna på en webbsida, men jag insåg snabbt att det blir rätt tråkigt. Jag vill ta hand om materialet lite bättre, kurera det en smula. Först försökte jag mig på att göra någon form av bildspel, men jag har ingen känsla för formatet. Så det fick bli en digitalbok på 28 sidor istället. Bokformatet ger mig möjlighet att arbeta med ordningsföljd, bildstorlekar, bildplacering och juxtapositioner (hur bilder ställs mot varandra på en sida eller ett uppslag).

Du hittar boken längst ner på den här sidan, som dock bara är tillgänglig för inloggade silver- och guldmedlemmar på Bildspråket. Stort tack till alla som bidrog med bilder. Jag hoppas att digitalboksformatet får dig att känna att din bild hamnade i ett gott sällskap, och att du kanske till och med kan se den med lite nya ögon.

Januari månads träningspass: Hemma

Månadens träningspass innebär att vi arbetar med lång framförhållning. Så nu finns träningspasset för januari månad online. Temat är ”Hemma”, och som alltid rekommenderar jag att låta uppgiften får ligga och gosa till sig i bakhuvudet några veckor innan du sätter igång. Du kan börja med att redan idag intervjua några människor i din närhet om vad ”hemma” är för dem.

22: Hemma

Rekommenderat träningspass att redovisa i januari 2024.

BildspråketGöran Segeholm

Vårschemat klart för feedbackgrupper

För dig som är guldmedlem, och därmed medlem i en feedbackgrupp; här är vårens datum. I juni, juli och augusti tar feedbackgrupperna sommarledigt, sedan drar vi igång igen i september.

När vi ändå är inne på detta med feedbackgrupper ...

... så finns det lediga platser i flera av dem. Den kompletta listan hittar du på Bildspråkets hemsida, och om du vill läsa mer om vad det innebär att vara med i en feedbackgrupp (vilket är detsamma som att vara guldmedlem) så gör du det här. Jag förstår att december är lite körigt för många, men vore det inte en fin start på det nya året att gå med i en feedbackgrupp?

Sista chansen att vara med i novemberutmaningen

Imorgon bitti klockan 8.00 stänger inlämningslådan för november månads utmaning, och ungefär samtidigt kommer december månads utmaning online. December blir också sista gången för utmaningen i den här vändan. I januari blir det ingen.

Att formulera utmaningar och att spela in kommentarsfilmer har varit roligt och utvecklande, men var sak har sin tid. Nu lägger jag ner det här för att ge plats åt annat här på Bildspråket. Exakt vad är ännu inte klart.

Månadens utmaning är tillgänglig att läsa för alla. Om du är betalande medlem på Bildspråket får du också extra fördelar, läs mer på utmaningssidorna.

Inifrån och ut

Månadens utmaning, november 2023

BildspråketGöran Segeholm

Veckans bildradio: Knut och instagram

I den här veckans tillbakablick från 2014 möter du Knut Koivisto. Vi pratar instagram och porträtt och om vikten av att fotografera mycket. Sidan är tillgänglig för alla betalande medlemmar, från brons och uppåt.

🎙️ 59: Proffs-instagram

Knut Koivisto är den ende jag känner som instagrammar på professionell nivå. Sedan ett och ett halvt år sköter han Fotografiskas instagramflöde och lägger upp en ny bild varje dag. Sedan han började har antalet följare ökat med mer än tio gånger – från 1400 till 16000.

BildspråketGöran Segeholm