104: Den bästa fotografin är ändå närodlad

Om vad som skulle hända om vi betraktade platsers estetik — landskap, ljus, arkitektur, flora och fauna — som en ändlig naturresurs.

Göran Segeholm

9 nov 2023

En morgon vaknar jag och tänker på afrikanska elefanter, eller rättare sagt bilder av afrikanska elefanter. De jag hittar i mitt minnesarkiv är mestadels svartvita och tagna av fotografer med namn som Nick Brandt, Frans Lanting, Gregory Colbert, Tom Svensson och Björn Persson. Jag kommer inte på en enda ”ikonisk” elefantbild tagen av en fotograf med ett afrikanskt klingande namn¹.

Det gör mig lite bedrövad där jag ligger i sängen och tittar ut genom fönstret på de grå molnen som långtidsparkerat sig på stockholmshimlen. Jag tänker att ”the visuals” som hör till en särskild plats är en ändlig resurs, en råvara som faktiskt tar slut. Just stora elefantbilder i svartvitt, för att ta ett exempel, har nog passerat sin peak för den här gången. Gruvan är tömd och publiken mätt. Och de som hade mest framgångar med bilderna var influgna fotografer från Europa och Nordamerika. Sedan tänker jag lite på om det skulle kännas märkligt om alla de mest kända bilderna av den nordiska naturen vore tagna av fotografer som kommit från andra världsdelar för att göra konst. Och jag tänker att det skulle det nog.

Om man tänker på en orts estetik — landskap, ljus, flora och fauna — som en naturtillgång, så skulle nästa tanke kunna vara att den kanske borde tillhöra ortsbefolkningen. En turist kan inte åka till Kuba och ta för sig av sockerrör för att sälja dem vidare. Om vi såg Kubas estetik som en råvara för bilder så skulle det vara lika konstigt om du tog för dig av Havannas starka estetik för att bygga ditt ”varumärke” hemma i fotoklubben och på sociala medier.

Medan jag bryggde mitt morgonkaffe försökte jag föreställa mig ett parallellt universum. Allt skulle vara som här, förutom att det anses vara så dålig stil att fotografera andras hemorter att ingen gör det. I min nyskapade fantasivärld åkte folk fortfarande som turister till platser som New York, Havanna, Sydafrika och Svalbard, men de tog aldrig med sig kameror. Att som turist fotografera en sliten, amerikansk 50-talsbil i Havanna skulle betraktas som ett oförlåtligt snylteri, så ingen gjorde det. Kubanska fotografer hade ensamrätt på sina gator. Västerlänningar åkte kanske fortfarande på safari i Sydafrika, men nu bara med kikare. De som ville ha bilder av savannens alla djur fick köpa dem av en lokal fotograf, vilket ansågs lika naturligt och självklart som att man inte självsvåldigt går in i någon annans hem och tar för sig ur kylskåpet.

Skulle denna alternativa värld vara sämre eller bättre än vår? Skulle de ha mer turism för att det vore mer spännande att resa till främmande platser när inte vänner och bekanta redan spammat dig med bilder från dem? Eller skulle de nöjesresa mindre än vi? Skulle de ha fler intressanta fotografer? Hur skulle bildspråken påverkas? Och alla vi som älskar fotografi, skulle vi bli mindre hemmablinda om vi begränsade oss till att gräva där vi står?

Jag tycker att en hel del talar för det. Och frågan är om så värst mycket av vikt skulle gå förlorat. Många av de mest lästa fotoböckerna i vår bokhylla är gjorda på hemmaplan. Årets hasselbladspristagare Carrie Mae Weems fick sitt genombrott med bilder som hon tagit vid sitt eget köksbord. William Eggleston började sin karriär genom att fotografera en supermarket hemma i Memphis. Lars Tunbjörk gjorde utan tvekan sina bästa böcker hemma i Sverige. Anna Clarén har hela tiden hållit sig nära hemmet, till exempel i Close to home, och Larry Sultans bästa bok är, i mitt tycke, Pictures from Home. Och då har jag inte ens nämnt Vivian Maiers chicagobilder än. I mitt alternativa universum är alla dessa fotografer och deras verk kvar.

Globetrotters med kamera däremot, sådana som Steve McCurry, skulle haft andra karriärer än att åka till ”exotiska” länder och sälja vad de skördat på den internationella bildmarknaden. Det skulle öppna scenen för en helt ny typ av konstnärliga karriärer. Vi skulle ha många fler sådana som Dayanita Singh, som i mina ögon är en långt intressantare indienskildrare än McCurry någonsin varit.

Ja ja, jag vet. Det finns massor att invända mot mitt alternativa universum. Men när jag tänker närmare på det, så skulle jag ändå vara positiv till att införa ett tioårigt reseförbud för fotografer, bara för att se vad som skulle hända. Vissa skulle få dispens, som Naomi Harris för sitt projekt EUSA, och James Mollison för Playground. Men de allra flesta måste fotografera hemmavid eller hålla sig till särskilda reservat som FN valt ut. Till exempel Grand Canyon, som ändå är bortom räddning som motiv betraktat.

fotnoter

Det närmaste jag kommer är en vit man från Sydafrika, Steve Bloom. Dessvärre lyckas jag inte minnas någon av hans elefantbilder, bara att det finns en som är tagen under vatten.

Kommentarer till månadens utmaning

Oktober månads utmaning är över, och nu finns en video med kommentarer till alla inlämnade bilder tillgänglig för silver- och guldmedlemmar.

Minimalism

På söndag är det äntligen seminarium på Bildspråket igen, och den här gången handlar det om att bara få med exakt så mycket som är nödvändigt. Öppet för silver- och guldmedlemmar, läs mer på länken nedan och skicka in en egen bild.

Veckans bildradio

Vi gräver vidare i gamla poddavsnitt, och den här gången får du träffa Gunilla Muhr, som vid tidpunkten för intervjun arbetade på Centrum för fotografi i Stockholm.