103: Tidlöst, men också platslöst

”Säga vad man vill om Jens Assur, men han kan fotografera.” Det är min första tanke och mitt bestående intryck av den storslagna utställningen Privat Natur på Liljevalchs i Stockholm.

Att jag tänker så säger kanske mer om mig än om Jens Assur. Det bottnar förmodligen i att hans bilder liknar de exempel på ”bra bild” som mina mentorer visade för mig i början på 1980-talet, och som var ”det nya” för deras generation när de var unga fotografer på 1950-talet. Jag menar det inte nedsättande. Det är bra, det är fint och det är klassiskt — så klassiskt att om Assurs utställning visats på 1950-talet så hade recensionerna förmodligen varit översvallande positiva. Det som skulle ha skakat om femtiotalspubliken mest är bildernas fysiska format — många är över två meter breda och säkert en och en halv meter på höjden. Detaljrikedomen är storslagen.

Jens Assur är säreget bra på att hitta precis den vinkel, det utsnitt och det ögonblick som krävs för att förvandla en vardaglig händelse till tidlös fotokonst. Hans juxtapositioner är många gånger fantastiska. Det finns till exempel en bild som föreställer en pojke i shorts, t-shirt och keps (sannolikt en av Assurs söner) som tittar upp mot ett stort krucifix som är placerat på en bergstopp någonstans i Val Gardena, Italien. Utsnittet är sådant att bara benen av jesusgestalten är med i bild. Bakom pojken, märkligt nära, syns en stor svart fågelgestalt (någon typ av rovfågel?) i flykt. I bilden är fågelns vingbredd nästan lika stor som pojken är lång. Fågeln ligger i luften så att dess vingar bildar en leading line som pekar rakt mot barnet. Symboliken är påtaglig; barnets oskuld, fågelns djuriskhet och Jesus nåd i en och samma bild, mot en bakgrund av en himmel med dramatiska moln. Hantverket är oantastligt, balansen i kompositionen utsökt.

I stort sett samtliga av de 72 bilder som ingår i utställningen är självständiga singelbilder som klarar sig fint helt på egen hand. Motiven är självförklarande, inte ens titlar behövs. Varje bild identifieras med ett nummer. Inga texter finns i anslutning till bilderna, den som vill veta mer om en viss bild får konsultera ett litet häfte som går att hämta i kassan. Det är så jag får reda på att självporträttet som visar Jens Assur där han badar i ett vattentråg en fuktig dag i ett berglandskap är taget i Mürren, Canton of Bern, Schweiz. Det är allt. Inte ens årtalet är angivet (apropå tidlöshet). Upplysningen om fotograferingsplatsen påverkar inte min förståelse av bilden. Jag bryr mig inte om var den är tagen. Förvandlingen från verklighet till bild är så grundligt utförd att bara bilden finns kvar.

Jag tänker att jag borde se en människa som väljer det obekväma för att vara nära naturen (tråget får mig att tänka på ett varmt bad i sitt eget hem som höjden av välfärdslyx), jag borde se stängslen som människor satt det för att dela upp den oräta naturen i räta linjer och hur liten och kortlivad den lilla människan är i jämförelse med de tidlösa bergen. Men det jag ser är gråskalor och tre snygga linjer (skapade av inhängnaden, vägen, vattendraget). Det jag tänker på är vad Jens Assur tänker att jag ska tänka om denna bild när han tar den. (överkurs: Jag förmodar att bilden ger mig en upplevelse av det som Roland Barthes kallar studium.)

Den igenkänning som jag upplever som betraktare är en igenkänning av en viss typ av bilder, av ett visst sätt att fotografera; inte av det bilderna visar. Inte ens när när bilderna skildrar platser som borde vara bekanta för mig (Jämtland, Gotland), så flyttas jag dit. Igenkänningen rör andra bilder, ibland sådana som jag tagit själv när jag varit på resor och utflykter med mina barn.

Jens Assurs bildspråk är inte bara tidlöst, det är också platslöst.

För att tydliggöra vad jag menar; motsatsen till det tid- och platslösa är det specifika, som i till exempel Lars Tunbjörks bildspråk. Tunbjörk får mig att se detaljerna som jag normalt sett skummar förbi med blicken. Igenkänningen i att se pappmuggar med coca cola, minnet av hur det låter när spetsen på en plastgaffel går av och fastnar i grillkorven. Hur det är att få ihop logistiken när alla barn måste få något att äta, när jag själv var barn och korv med pommes var den lyxigaste måltid jag kunde tänka mig. Tunbjörks bilder tittar jag igenom, och mina associationer går till det specifika i motiven, in i min privata minnesbank.

Assurs bilder kan jag inte se igenom. Bilderna pekar bort från det specifika, mot det allmängiltiga; det arketypiska om man så vill. Inför Privat natur känner jag något liknande som när jag läste Sally Manns bok Immediate Family (1992) första gången. Även då var det första jag tänkte att ”hon kan fotografera”. Hon gjorde också svartvita tid- och platslösa bilder med hjälp av sin familj. Hennes barn är förvisso individer, men i bilderna blir de representanter för alla barn, eller för vilka barn som helst. Och jag tror att det har att göra med att hennes fotografier är så mycket bild och så lite dokument. Precis som med Assur. De gemensamma nämnarna är balanserade kompositioner, känslig kopiering i svartvitt, ofta korta skärpedjup och utsökta kompositioner.

Styrkan med utställningen Privat natur är att det är god fotografi, något av det bästa som produceras i sin genre i Sverige idag. Svagheten är, i mina ögon, att utställningen har fel namn, Jag upplever inte bilderna som privata, inte heller får de mig att tänka nya tankar om människans förhållande till naturen.

Om utställningen istället hetat Sjukt snygga semesterbilder så hade jag inte haft några invändningar, för det jag ser (med min begränsade blick) är en tämligen välbeställd, nordeuropeisk familj på semestrar och utflykter, där pappan råkar vara en ovanligt begåvad fotograf som vet hur man gör fotokonst av klassiskt snitt.

Hur minimalistisk är din bild? Få svar på månadens seminarium

Söndagen den 12 november klockan 10 är det dags för Bildspråkets seminarium igen. Temat är minimalism, och du som är med har en chans att mäta graden av minimalism i en av dina bilder. Svaren du kan få är:

• För lite. Den är så minimalistisk att den inte ger någon bra läsupplevelse.
• Perfekt. Den innehåller precis det som är nödvändigt, varken mer eller mindre.
• För mycket. Det här är för mycket innehåll för att den ska upplevas som minimalism.

Läs mer på seminariets egen sida.

”Om den inte funkar i färg, så får det vara”

Veckans bildradiorepris är aktuellt på två sätt. Det är inspelat på Galleri Kontrast i Stockholm, som tyvärr helt nyligen tvingats stänga av ekonomiska skäl. Det andra skälet är att vi pratar mycket om färg i förhållande till svartvitt, och Hannah säger att hon har svårare att ”komma in i en bild” när den är i svartvitt, vilket är snubblande nära ämnet för detta veckomejl.

🎙️ 55: Hemtjänst i svartvitt

Göran och Hannah går på Galleri Kontrast och ser utställningen ”I lampans sken” av Johan Sundgren (pågår till 16 februari) och vecklar bland annat in sig i en debatt om svartvitt och färg. Hannah berättar lite om sin nya bok ”family business”.

BildspråketGöran Segeholm