102: Fördomens oemotståndliga enkelhet
Fördomar gör livet enkelt att leva. Du får en liten skärva av information, och med hjälp av den pyttelilla biten fiskar du ur ditt minne upp en färdig bild som du vårdat och putsat på i åratal. ”Dragspel? Nej tack, jag gillar inte dragspelsmusik”, säger du medan din fantasi målar upp en bild av ett skäggigt folkdanslag från Hälsingland.
Praktiskt, som sagt. Men priset du betalar är högt; du kommer aldrig att få njuta av Astor Piazzolas Libertango, och det inkluderar Grace Jones version från 1988.
När jag rensade min dator en dag helt nyligen ramlade jag över ett citat av Friedrich Nietzsche som handlar om det här. Det är hämtat från Bortom gott och ont (1886) och jag skrev ner det för många år sedan när jag utvecklade min första kurs i att läsa bilder. Så här går det (jag har själv översatt det från engelska till svenska, professionella översättare får ursäkta).
Vårt öga finner det bekvämare att svara på ett givet stimuli genom att ännu en gång reproducera en bild som det har producerat många gånger tidigare, istället för att registrera vad som är annorlunda och nytt i ett intryck.
Lite längre fram i texten skriver Nietzsche att ...
[...] lika lite ser vi ett träd exakt och komplett, med alla dess löv, grenar, färg och form; det är så mycket enklare för oss att helt enkelt improvisera en ungefärlig upplevelse av ett träd.
Att förlita sig på färdiga inre bilder är enkelt och bekvämt, men också fattigt och förminskande. Jag hoppas och önskar att varje människa har åtminstone ett område i livet där nyfikenheten vinner över bekvämligheten. Och jag tycker, förstås, att intresset för fotografisk bild är ett särskilt utmärkt sådant område.
En bra dålig app som får mig att förlora mig i bilder.
En bra dålig film är en film som borde vara dålig, men som du ändå njuter av att se. Som till exempel Dawn of the Dead.
Chronophoto är ett bra dåligt tidsfördriv (tusen gånger bättre än Candy Crush) som finns både som app (endast för iPhone tyvärr) och på webben. Idén är mycket enkel; du får se ett fotografi, och så ska du gissa vilket år det är taget. Fem bilder per omgång. Det går att tävla mot varandra om varje deltagare har tillgång till en egen mobil, dator eller surfplatta.
Det dåliga med appen är att vissa bilder är mycket enklare att tidsbestämma än andra. Martin Luther King håller tal är en ganska klar indikation på ungefär när det kan vara, medan en bild ur ett random familjealbum kan vara betydligt svårare. Andra minus är att gränssnittet är rätt fult (särskilt på webben), att det stora flertalet bilder är från USA, att bilderna har låg upplösning och att utvecklaren på förhand ber om ursäkt för att en del årtal kan vara fel; ”Photo dating inaccuracies are not uncommon”.
Det positiva är att allt det där tonar bort i bakgrunden när man förlorar sig i ett gammalt fotografi av två barn som med tunga säckar över axlarna poserar för fotografen. När kan detta ha varit? Vilka är barnen? Hur blev deras liv sedan? Till slut blir årtalet mindre viktigt.
En utmärkt idé som kunde förvaltats bättre. Men kul att det finns.
Nästa seminarium handlar om minimalism.
Hur mycket kan man reducera ett innehåll innan själva meningen med bilden försvinner? Söndagen den 12 november är det seminarium med Bildspråket för alla silver- och guldmedlemmar, och då söker vi tillsammans ett svar.
En vecka kvar på månadens utmaning.
Berätta om färgen rött. Vad betyder den för dig? Varför är det den första färgen som får ett eget ord när människor utvecklar språk? Var med i månadens utmaning, läs mer på länken nedan.
Veckans bildradiorepris: ”Jag går hellre på fest med fotografer än med journalister”
När det här samtalet spelades in 2014 var Jenny Morelli ganska färsk i fotovärlden. Nu, snart tio år senare, är hon fortfarande chefredaktör för Fotografisk tidskrift.